 |
| Marcelino Camacho under en av många strejker under Francodiktaturen (1939-1975). |
Kampen mot Francodiktaren och den svenska sovsäcken
Exklusivt. Latinamerikareportrarna
Dick och Mirian Emanuelsson intervjuar Josefina Samper, livskamrat med
Marcelino Camacho, legendarisk arbetarledare och grundare av de spanska
Arbetarkommissionerna. Dessa spelade en avgörande roll i kampen mot
Francodiktaturen.
“De kunde varken underkuva eller knäcka oss, än mindre kommer de att kunna tämja oss”
Video:
Toda una vida de lucha. Entrevista a JOSEFINA SAMPER, compañera de Vida de MARCELINO CAMACHO from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.
Del 1:
Kriget och koncentrationsläger
MADRID / 2014 / Som ung metallarbetare i slutet av
1960-talet väcktes jag politiskt av gruvstrejken och USA:s krig i Vietnam. Men
även en spansk metallarbetare, Marcelino Camacho, imponerade för sitt mod, att
våga konfrontera fascismen förkroppsligad genom general Franco.
Som ledare för Arbetarkommissionerna ledde Camacho
masstrejkerna i Spanien på 1960- och 70-talet och fick betala ett högt pris med
sammanlagt 14 år i fängelse och koncentrationsläger. 1936 anslöt han sig till
den republikanska armén som frivillig mot kuppgeneralen Francisco Franco. Men
som tusentals republikaner fängslades han vid krigsslutet vid Toledofronten.
Han lyckades fly men greps än en gång och fördes till olika arbets- och
koncentrationsläger. Han placerades slutligen i ett koncentrationslägret i den
marockanska staden Tanger.
OCH DE FANNS ÄVEN I
SVERIGE, exilspanjorerna som hade flytt undan Francos exekutionsplutoner 1939 då de
sista bastionerna av den spanska republiken hade fallit. De utgjordes främst av
fabriks- eller metallarbetare i
Göteborg, Stockholm. Vid sin sida fanns också
våra egna Spanienfrivilliga, de unga svenskar som 1936-37 utan att tveka gick
bakom linjerna i franska Pyrenéerna där utplacerade franska militärer stod posterade
för att förhindra att dessa svenskar tog sig vidare till Barcelona eller Madrid.
Där genomgick de en militär träning under några månader innan de skickades ut
till fronten. Namn som Sixten Rogeby, Erik Gustavsson eller varför inte
Flammans legendariske reporter Karl Staf, höll på 1970- och 80-talet föredrag och
republiken och de Internationella Brigaderna som fängslade oss unga på den
tiden.
 |
| Karl Staf med en spansk flicka. |
Dessa internationalister hade inte varit ensamma.
Tusentals från hela världen skyndade den utsatta Republiken till hjälp mot general
Franco och hans allierade; Hitler och Mussolini. I Sverige pågick samtidigt ett
intensivt solidaritetsarbete med både penninginsamlingar som insamlande av
kläder. Över 170 av de nära 700 unga antifascistiska svenskarna som hade rest
till Spanien begravdes i den spanska jorden, hyllade av det kämpande spanska
folket. Ett av de vackraste kapitlen i den svenska arbetarrörelsens historia
skrevs av dessa antifascister.
 |
| Internationella brigadister i Spanien 1936-39. I dag reser unga spanjorer till Donetsk för att slåss mot den ukrainska fascismen som backas upp av USA och EU. "NO PASARÁN" var parrollen då som nu. |
BLAND DEM SOM OCKSÅ DROG ut i fält 1936 mot
den anfallande general Franco återfanns den 18-årige Marcelino Camacho. Han
hade året innan anslutit sig till det spanska kommunistpartiet. Hans pappa var
anställd på järnvägen i en samhället Osma-La Rasa i provinsen Soria, 180 kilometer norr om
Madrid. För att försinka de Francotrupperna saboterade han rälsen tillsammans
med andra järnvägare i juli 1936. Franco förlorade 3-4 dagar i sin marsch mot den
republikanska fronten.
Marcelino och hans far gömde sig i bergen och skogen eftersom
falangisterna i regionen informerade de framryckande fascisttrupperna om vilka
som hade deltagit i sabotaget. Marcelino gick söderut och över bergen mot
Madrid och anslöt sig till de republikanska armétrupperna och stred fram till
1939.
 |
| Marcelino och Josefina och hustrun till en politisk fånge i Carabanchelfängelset, samma dag som Marcelino frigavs. |
VID KRIGSSLUTET
FÄNGSLADES han vid Toledofronten. Efter några månader lyckades han fly och gick under
jorden. Men Camacho greps än en gång och fördes till olika arbets- och koncentrationsläger
innan han slutligen placerades i koncentrationslägret Cuesta Colorada i den
marockanska staden Tanger.
1944 flydde han även från detta läger och tog sig över
gränsen till den franska kolonin Algeriet. Han anlände till staden Oran där det
fanns en stor spansk koloni och en välorganiserad organisation för både det
franska som spanska kommunistpartiet. Där träffade Marcelino Camacho den unga
kvinnan Josefina Samper, ett möte och förhållande som skulle komma att blomma i
över 70 år, år fulla av kamp, umbäranden men med en övertygelse som gjorde dem
både älskade som fruktade.
Från gruvbyarna i södra Spanien till Algeriet
 |
| Josefina Samper med sin livskamrat under 70 år i bakgrunden |
Hon tar emot oss med ett leende från det ena örat till
det andra och en kyss på bägge kinder. Hon lever sedan 2010 i förorten Majadahonda,
en timmas bussresa från Madrids centrum. Resan tar oss genom de nya
arbetarförorterna i Madrid men även villaområden där det blommar för fullt.
– Från 1957 till 2010 bodde vi i stadsdelen Carabanchel.
Jo, där fanns också det ökända fängelset och när Marcelino fängslades så sparade
vi i alla fall busspengarna, säger hon och vi skrattar.
– Men när Marcelino började bli dålig i benen sökte vi
efter en annan lägenhet eftersom vi bodde på fjärde våningen utan hiss.
LÄGENHETEN ÄR MYCKET
ENKELT MÖBLERAD. På väggarna hänger tavlor eller fotografier på släktingar eller historiska
affischer som påminner om ett liv helt ägnat åt kampen mot fascismen och för
den spanska arbetarklassen. Che Guevara utmärker sig så klart med sitt porträtt
bland spanska arbetare.
Marcelinos arbetsrum står intakt. Det är precis som om
han hade rest sig från den enkla skrivbordstolen och i nästa ögonblick lämnat
jordelivet utan att göra något större väsen av sig. Och Josefina har inte velat
röra någonting.
Men alla stora spanska dignitärer som kung Juan Carlos
och olika politiska ledare från kampen mot Francodiktaturen hyllade denne
arbetarledare när han begravdes i oktober 2010.
NÄR VI SÄTTER OSS MED JOSEFINA och hennes dotter
Yenia så målar de under en och en halv timma upp ett helt liv i kamp,
umbäranden men en övertygelse och glädje av att haft privilegiet att ha
deltagit i den historiska kampen som efter 36 år i praktiken fällde
Francodiktaturen.
– Jag saknar han
jättemycket, säger hon plötsligt med något drömmande och tårögt i blicken. Men
i nästa ögonblick återfinner den 88-åriga kvinnan sig och ler återigen med hela
ansiktet.
Vi förklarar att vi
inte i första hand har kommit för att göra ett porträtt av Marcelino utan av
henne och Marcelino, om fragment av
deras gemensamma liv och kamp under 70 år och under de dramatiska perioderna av
Spaniens historia.
För Josefina är
ingen skugga av den mest legendariske arbetarledaren i Spanien under det förra
seklet, grundaren och den självklare ledaren för de spanska Arbetarkommissionerna.
För Josefina anslöt sig inte till kommunistpartiet för att Marcelino var
partimedlem. Redan som 14-åring, tre år innan hon såg Marcelino för första
gången, gick hon in i partiet.
 |
| Yenia och Josefina, mord och dotter. |
– JAG FÖDDES DEN 8 MAJ 1927 i
gruvsamhället Fondón i Andalusien. Min pappa var gruvarbetare och som så många
andra drabbades han av arbetslösheten när gruvorna stängdes. Han hade en
farbror som hade slagit sig ner i Oran i Algeriet och uppmanade min pappa att
också åka dit. Och det gjorde han. Efter ett år kom resten av familjen dit.
Josefina, i dag 88
år, var bara 4 år när hon kom till Algeriet. Hon hade tur att komma in på den
allmänna franska skolan på en begränsad kvot för immigranter. Hon lärde sig
snabbt franska som i praktiken blev hennes modersmål.
– Min far ville inte
berätta särskilt mycket om tiden från krigsslutet och tiden i lägren i Marocko
och senare flykten till Algeriet. Men vi har under åren plockat ur honom det
ena och det andra och lagt ett väl dokumenterat pussel, säger Yenia Camacho, 64,
Marcelinos dotter, med ett lätt skratt vid minnet.
Hon säger att trots
nederlaget, arkebuseringarna och förföljelsen mot republikanerna efter 1939,
inledde kommunisterna omedelbart organiseringen och motståndet mot den segrande
fascismen.
– Den Röda Hjälpen
startades och med den stödet till de politiska fångarna. Min far som 1939 hade återvänt
till Madrid under falskt namn, greps igen och fängslades under sex månader. Eftersom
han hade varit frivillig i de republikanska trupperna, skickades han till ett “arbetskompani”.
Det var i praktiken ett tungt straffarbete över hela Spanien, identiska till
den arbetskraftsreserv som Hitler använde i det tyska monopolkapitalets
fabriker. De började först på landsvägar men slutade i fabrikerna som finns
dokumenterade vilka det var.
Flykten och Shakalernas “spratt”
Flykten från
koncentrationslägret Cuesta Colorada försiggicks av uppgifter som Marcelino
hade fått från Spanien som talade om att hans syster hade gripits och att hans
huvud stod på spel.
– Min far och två
fångar till förberedde flykten genom att under en tid placera ut påsar med mat
i utkanten av lägret. När flykten väl var ett faktum hade schakalerna i öknen
konsumerat all mat, säger Yenia med ett lätt skratt vid minnet.
I Algeriet
fängslades han återigen i Oran, men denna gång av franska trupper. Men än en
gång flydde Camacho och lyckades komma i kontakt med partiet som i sin tur organiserade
Camachos hemliga gömställe i Oran.
 |
| Francofascismens krigsbrott. I Spanien beräknas det finnas 350.000 massgravar som den sittande makten vägrar att utreda och undersöka för att gå till brotten med den spanska fascismens brott under och efter kriget. |
UNDER KRIGET, MEN FRAMFÖRALLT VID KRIGSSLUTET, anlände massor av båtar till Oran. De hade avlöpt från
Alicante i Spanien med tusentals spanjorer som flydde för att undvika att
ställas inför militärtribunalerna.
– Det sista fartyget
som gick från Alicante, en engelsk kolbåt, var så överlastad med flyktingar att
den nästan gick under. Många fick inte plats, de kastade sig i havet eller
begick självmord för att undgå att gripas av fascisterna. Dessa leddes av de
italienska trupperna som tågade in i Alicante.
– Vi såg när dessa
av flyktingar överfulla fartyg anlände till Oran och tvingades ankra på redden.
Det sista fartyget från Alicante tilläts bara att släppa i land pensionärer,
gravida och barn som härbärgerades i vad som var det gamla fängelset i Oran. De
eskorterades av jättelika senegaleser (från franska Främlingslegionen) och flyktingarna
var dödsrädda.
DE BÄGGE KVINNORNA BERÄTTAR OM HUR de etablerade spanska immigranterna, och framför allt de
välorganiserade kommunisterna, organiserade både ekonomiska insamlingar som
småbåtar för att männen som blivit kvar i fartygen inte skulle svälta ihjäl.
– Jag var 12-13 år
och kunde inte simma, säger Josefina. Men det var livsviktigt att kamraterna
ute på redden inte svalt ihjäl. Och där paddlade vi när vi inte distribuerade
partiets underjordiska tidning “Mundo Obrero” (Arbetarvärld)” eller “España
Popular”, Det Folkliga Spanien.
Hennes mamma
tvättade kläder för andra familjer medan hennes pappa slet i gruvorna. Trots sina unga år arbetade hon redan som 12-åring som textilarbeterska och organiserade ungarna i
bostadsområdena. En av uppgifterna bestod i att binda samma tomburkar som
omedelbart började skramla när polisen anlände i sin jakt efter republikaner
som gömdes av spanjorerna med arbetstillstånd i Oran.
– Vi flyktingar bildade ett kooperativ som bestod i att
producera tofflor. En politisk flykting gjorde sulorna som monterades av andra.
Den som producerades minst fick jobbet att gå ut och sälja dem på stan, säger
Josefina lyriskt.
 |
| Brölloppet den 22 december 1947. |
Trots att hennes
pappa aldrig hade varit medlem i kommunist- eller socialistpartiet, hade han en
stark klasskänsla, menar Josefina.
– Ibland avskedades
han, trots att han var betraktad som en skicklig yrkesman. Avgångsbetyget var
skrivet med röda bokstäver vilket betydde att han var fackligt organiserad.
Josefinas första möte med Marcelino ägde rum på en “Välkomstfest för nyanlända
flyktingar”. Kommunistpartiet arrangerade det i Oran i början av 1944. Den 22
december 1947 gifte de sig och året därefter föddes Yenia och några år senare
Marcel. Men det skulle dröja till 1957 då de kunde återvända till Spanien efter
att Franco beslutat om att utfärda en benådning, bland dem Marcelino Camacho.
– Men innan vi hade
kännedom om benådningen hade min pappa dömts till sex månaders fängelse av det
franska kolonialministeriet för “otillåten politisk aktivitet” och dömdes också
till utvisning. Det var egentligen en ren tur att Franco hade utfärdat dekretet
om benådning vid samma tidpunkt. Det tillät dem som hade flytt från
koncentrationslägren att återvända till Spanien, berättar Yenia som då var 8 år.
Del 2:
Arbetarkamp i fabrikerna och kvinnokamp bland falangisterna
DEN 18 JULI 1957, årsdagen för Francos militärkupp 1936, återvände
familjen Camacho-Samper till Spanien. Marcelino Camacho, som redan 1935 hade
anslutit sig till kommunistpartiet, hade med ett hår undgått att skickas av
partiet till Pyrenéerna * där de första gerillastriderna i bred skala hade
inletts mot diktaturen. Partiet hade avdelat andra uppgifter för den 39-årige
Camacho.
– Tillbaka i Spanien
handlade det om att ge allt i det komplicerade underjordiska arbetet. Marcelino
började arbeta som svarvare på Perkins Hispania, en fabrik som
bland annat producerade traktorer. Marcelino utmärkte sig som en av de bästa metallarbetarna,
säger Josefina.
 |
| Under ett gemensamt strejkmöte mellan socialdemokratiska UGT och den bredare men av kommunistpartiet dominerade Arbetarkommissionerna. Camacho tvåa från vänster. |
Men hennes make var
samtidigt en bricka i ett tvåfrontsarbete. Kommunistpartiet använde sig av alla
former av masskamp, också i de så kallade vertikala fackföreningarna som hade
skapats av regimen och dit alla arbetare var anslutna. Han valdes till
förtroendeposter i detta “gula” fack. Men samtidigt konspirerade han
tillsammans med sina partikamrater för att bygga upp ett klassmässigt enigt
fack som senare skulle bli Arbetarkommissionerna (CC.OO.).
Kommunisterna
verkade politiskt i underjordiska particeller som hade uppgiften att politiskt orientera
och organisera den stora massan av arbetare. PCE hade enbart i Madridregionen
som mest 40 olika publikationer, dagstidningar, veckotidnignar och andra medier
som såldes och spreds regelbundet. På de stora arbetsplatserna förfogade
particellen över en egen bulletin där den underjordiska kampen kompletterades
med den öppna masskampen. I spetsen för denna kom Marcelino att gå.
I MITTEN AV 1960-TALET skärptes klassmotsättningarna i Spanien och strejkerna
exploderade både i antal och numerär. Arbetsmarknadsministeriets “poliser”
varnade företaget för om det inte avskedade Camacho skulle ministeriet stänga
det. Marcelino Camacho blev inte bara avskedad.
– Min pappa dömdes
till 20 års fängelse 1967 för att ha lett både strejker och andra
manifestationer. Och jag har ett alldeles speciellt minne från hans tid i
fängelset, säger Yenia.
– Jag har
fortfarande en svensk sovsäck i min lägenhet som är ett fysiskt bevis på den
svenska solidariteten med min far under hans tid i fängelset. Innandömet är
rosa med blommor, berättar Yenia och de bägge kvinnorna skrattar vid minnet av
den legendariske arbetarledaren som inte knäcktes av ett fängelsestraff på 20
år mitt under Francofascismen och som varje natt somnade in i fängelset i en
sovsäck med rosa innandöme.
– För oss i familjen
var det alltid “Den Svenska Sovsäcken” och inne i fängelset var denna
solidaritet oerhört viktig som ett, inte bara materiellt stöd, utan framför
allt ett moraliskt stöd till fångarna. Sovsäcken gjorde min far sällskap inte
bara i Carabanchel utan också i fängelset i Segovia, Soria och Saragozza. Och
sovsäcken har jag fortfarande kvar i min bostad som ett bokstavligt fysiskt
solidaritetsbevis från de svenska arbetarna.
 |
| En demonstration 1975 mot diktaturen. Det återstod bara månader. Foto: Arbetarrörelsens arkiv. |
MARCELINO HADE
OMEDELBART vunnit sympati bara några månader efter att han börjat arbeta på Perkins
1957. Han valdes till förtroendeposter i det vertikala “gula” facket men
konspirerade tillsammans med sina partikamrater för att bygga upp ett
klassmässigt enigt fack som senare blev Arbetarkommissionerna.
Den första organisationen av Arbetarkommissionerna (CCOO)
bildades bland Madrids metallarbetare 1962. Möten hölls överallt där det var möjligt;
i kyrkorna eller andra privata lokaler med ett litet antal personer.
Arbetarkommissionerna var fortfarande inte illegala som kommunistpartiet. Och
inom regimen rådde det de första åren en viss förvirring för de vertikala
facken hade, med kommunisternas aktiva deltagande, fått ett visst uppsving men
vad regimen inte då visste var att kommunisterna agerade inom dessa fack, säger
Yenia.
1966 presenterar Arbetarkommissionen sina avtalsförslag
av fyra representanter som möts med det klassiska svaret; fängslanden, bland
dem Marcelino Camacho som hamnar i Carabanchel.
REGIMEN BLEV ALLT
BRUTALARE OCH repressionen intensifierades och med den, arbetarnas och kvinnornas, bland
dem Josefinas, metoder för att överlista polisen när denna ryckte ut när de
fick känning om ett möte bland arbetarna. Med arbetarprotesterna inleddes även
andra folkliga rörelser, som till exempel studenterna och kvinnorna, sin kamp.
– Det fanns en Förening för Hemmafruar som tillhörde den
Feminina Sektionen för stöd till Franco. De progressiva kvinnorna, däribland
min mor, inledde ett konkret arbete i denna Falangiststyrda förening. De gjorde
flygblad som handlade om de ökade levnadsomkostnaderna och delade ut dessa
bland kvinnorna som handlade på marknaden.
Efter en tid inom falangistkvinnornas organisation hade
Josefina och hennes upproriska kamrater skapat en rörelse inom Francokvinnornas
förening som kallade sig för den Demokratiska Kvinnorörelsen.
 |
| Strejk bland Fiatarbetare 1971. |
– Så klart var det de kommunistiska kvinnorna, bland dem
min mor och syster, som var aktiva och drivande. Och en av de viktigaste
arbetsuppgifterna utgjordes av arbetet inom Solidaritets-Kommissionen. Denna arbetade
å sin tur mycket nära Arbetarkommissionerna och en av dess uppgifter var att
samla in pengar till stöd för de politiska fångarna över hela landet. Min mor
arbetade alltid med denna konkreta form av arbetsuppgifter, säger Yenia.
DESSA KVINNOR
GENOMFÖRDE ett systematiskt gräsrotsarbete i arbetarstadsdelarna där de hyrde lokaler
där de kunde alfabetisera i första hand kvinnorna. På 1960- och 70-talet var en
stor andel av spanjorerna analfabeter eller semianalfabeter. I botten på denna
uppgift för en mänsklig rättighet fanns det politiska perspektivet.
– Jag deltog aldrig i det massarbetet utan jag anslöt mig
till kommunistpartiet redan vid 17 års ålder. Min huvudsakliga uppgift hade jag
på universitet. Men hela den här perioden där den demokratiska kvinnorörelsen
agerade är mycket intressant för den spelade en oerhörd viktig roll i kampen
mot diktaturen.
Josefina ler när hon hör sin dotter med frenesi berätta
om en tid av enorm repression i Spanien men också hur ett folk sakta men säkert
reste sig med kravet; “LIBERTAD-AMNESTIA”! frihet och amnesti. Hon säger att hon aldrig blev fängslad men
att polisen alltid hotade med att fängsla kvinnorna.
– Besöken i fängelset var viktiga för fångarna. Ha! säger
Josefina och småskrattar, när jag frågar henne om kvinnorna smugglade in Mundo
Obrero och andra publikationer till kamraterna innanför murarna.
– I de dubbla bottnarna av matpaketen placerades den
underjordiska propagandan. Demokratiska advokater smugglade också in litteratur
till fångarna bland sina dokument. Det centrala i vår kamp för fångarna var ett
erkännande av dessa som just politiska
fångar. För i Francos Spanien existerade inte termen politiska fångar. Vi
satte det kravet i blixtbelysning samtidigt som både manliga som kvinnliga
politiska fångar genomförde hungerstrejker och andra kampformer innanför
murarna. Vi sökte upp personligheter både i Spanien som i utlandet för att få
deras stöd. Vi genomförde “inlåsningar” i kyrkor för att slå hål på den
“tystnadens mur” som diktaturen hade skapat kring fångarna.
 |
| Falangistpräster. OpusDei hade ett bedövande stöd hos Francodiktaturen. |
MASSDEMONSTRATIONERNA
OCH STREJKERNA avlöste varandra under den
första hälften av 1970-talet i Spanien. Trots den statliga terrorn var det
omöjligt för regimen att hålla tillbaka trycket.
Den 20 december 1973, när amiral Luis Carrero Blanco som
vanligt passerade med sin kortege och livvakter på gatan Calle de Serrano,
exploderade en nergrävd bomb. Detonationen var så kraftig att bilen flög över
fem våningar upp i luften och hamnade på en terrass på andra sidan taket.
Blanco hade utsetts till premiärminister och sågs som
Francos efterträdare, medlem av den “inre hårda kärnan” av frankister. Den
baskiska väpnade-politiska organisationen ETA låg bakom bakhållet som, enligt
alla historiker, både skyndade på regimens fall och innebar en politisk
förskjutning från just den hårda linjens män till mer moderata frankister. De
senare insåg att “La Transición”,
övergången, från diktatur till borgerlig representativ demokrati, inte skulle
vara möjlig med frankister av Carreo Blancos kaliber. Risken var uppenbar att
en konfrontation mellan folket och de sista resterna av Francos förtrogna
skulle försätta både kapital och dessas egendomar i fara.
DEN 20 NOVEMBER 1975
AVLED FRANCO. Men det skulle dröja ända tills 1976 då den allmänna amnestin, “Proceso 001”, beslutades och de första
fångarna släpptes. Då hade Marcelino Camacho suttit fängslad i nio år.
– Kung Juan Carlos utfärdade dekretet men det vara bara
de fackliga politiska fångarna som det tillämpades på, och på ett skamfullt
sätt. Min son hade precis fötts och vi stod där från klockan 3 på eftermiddagen
till 1-2 på natten då han kom ut. Mitt i optimismen att allt skulle förändras
så fanns där också förlusten av nästan tio år av hans liv då hans far hade gått
bort, jag hade gift mig och fått barn, och så vidare, säger Yenia.
När Marcelino Camacho lämnade fängelset fällde han de
bevingade orden inför sina kamrater och reportrar som hade kommit för att
bevittna den historiska dagen:
“De kunde
varken underkuva eller knäcka oss, än mindre kommer de att kunna
tämja oss”.
Och det var en obruten man som lämnade fängelset. Året efter utsågs han till
generalsekreterare i Arbetarkommissionerna, samma år som han valdes till
parlamentsledamot för kommunistpartiet.
 |
| Camacho fri! Foto: S.E. Sjöberg. |
HUR SER DE TVÅ
KVINNORNA, som på första parkett har upplevt en epok av sociala och politiska
konvulsioner i Spanien, hur dagens Spanien återigen reser sig?
– Jag tror att kampen i dag på något sätt är mer
komplicerad än vad den var igår. Klassmedvetenheten är inte lika stark som när vi,
Marcelino och kamraterna, tog strid, och det mitt under fascismen, säger
Josefina.
Yenia:
– I dag är den sittande maktens ideologiska apparat
starkare än vad den var igår och den förfogar över mekanismer för att kontrollera
klasshegemonin. Vi delade ut flygblad och sålde Mundo Obrero. I dag är det rätt
så annorlunda. Rädslan att förlora arbetet är uppenbar och den känner alla av i
ett land där sex miljoner av 40 går arbetslösa.
– Naturligtvis existerar den antagonistiska motsättningen
mellan kapital och arbete, i fabriker och på arbetsplatser. Men vad vi i dag
ser är också uppkomsten av nya hoppingivande sociala rörelser av unga som
organiserar sig. Det är en flora av så kallade “plattformar” av olika slag som
strider för att slå tillbaka försöken att sälja ut och privatisera eller stänga
den allmänna sjukvården, utbildningen och en rad andra samhällsområden. Massor
av människor i Spanien organiserar sig i dag och mobiliserar mot en ekonomisk
och politisk modell som har gjort bankrutt på alla nivåer, understryker Yenia.
Och Josefina tillägger:
– Marcelino kunde uppleva de första stora
demonstrationerna mot krisen innan han gick bort den 29 oktober 2010. Jag vet
att han gärna skulle ha velat vara med och intagit sin plats i kampen för
människovärdet. Men vad han efterlämnade sig var ett outplånligt verk som för
alltid är inskrivet i den spanska arbetarklassens historia.
Dick och Mirian
Emanuelsson
Läs även reportaget publicerat i Flamman i pdf-format:
https://www.scribd.com/doc/243018892/Kampen-mot-Francodiktaren-och-den-svenska-sovsacken
Efterkrigsgerillan
I oktober 1944
inleddes de första gerillastriderna i bred skala mot diktaturen.
Gerillasoldaterna utgjordes av 7.000 spanjorer som efter 1939 hade flytt till
Frankrike. När landet ockuperades av Tyskland anslöt de sig till den franska
motståndsrörelsen.
I oktober 1944 drog
sig den tyska armén sig tillbaka från södra Frankrike. De spanska republikanerna
vände blicken mot Spanien och gick över gränsen i Arándalen i norra Spanien.
Tanken var att
erövra ett antal byar och staden Viella och utropa en provisorisk regering i
det befriade området samtidigt som en folklig resning i de viktigaste städerna
över hela Spanien skulle inledas. Men Franco skickade mycket trupp från alla
vapengrenar och efter en tid hade “Operation Återerövring” slagits ned. Men
gerillastrider pågick fram till 1948 då kommunistpartiet deklarerade att
kampformerna borde förändras, i synnerhet med tanke på att det internationella
läget hade förändrats och det kalla kriget hade inletts.
USA och dess
allierade backade upp diktaturer som den spanska och den portugisiska och
installerade militärbaser i Natos namn. Det var bland annat mot dessa baser som
Marcelino Camacho demonstrerade skuldra vid skuldra med ledande medlemmar från
socialistpartiet, bland dem Felipe Gonzalez.
Men när denne kom i
regeringsställning vägrade han att genomföra det krav han hade gått till val på
och gav i stället sitt stöd för fortsatta USA-baser på spanskt territorium.
Dick Emanuelsson
 |
| Hans Ericsson på SAF:s semesteranläggning på Kanarieöarna. |
När Hans “Hoffa” Ericson träffade spanska motståndsmän på SAF:s semesteranläggning på Kanarieöarna
När klassmotsättningarna skärptes i
Spanien i mitten av 1960-talet och strejkerna exploderade både i antal och
numerär, växte solidariteten starkt bland de svenska fackföreningarna. Men där
fanns Hans “Hoffa” Ericson, ordförande i svenska Transportarbetarförbundet. Mot
LO:s uppmaning till bojkott av Spanien som turistmål, reste Ericson till
Kanarieöarna på en resa betald av Scanair och inhyst på Svenska Arbetsgivarföreningens
turistanläggning Rocas Rojas, röda klippor. Klädd i badbyxor blev han fotograferad vid swimmingpoolen
med en grogg i handen och ett extremt överhäng till mage.
Händelsen ägde rum
bara en kort tid efter att en hel värld protesterat mot avrättningarna av fem
spanska antifascister. Ericson påstod att han hade hemliga kontakter med
spanska motståndsmän, vilket var en smaklös dålig bluff. Ericson uteslöts ur
LO:s styrelse och 1980 avgick han som förbundsordförande i Transport.
Dick Emanuelsson
