SPANIEN: “Arbetsplatsen är inte till salu och den försvaras på Coca Cola, Bosch och UPM”!

"Nej till stängning av fabriken!" är de 236 arbetarnas krav på Coca Colas anläggning i utkanten av Madrid.

I annonser och i pressen saluförs Coca Cola som “Den lyckliga fabriken”. Den har till och med “Ett Universitet av Lycka”

“Drick Coca Cola och upplev känslan av att dööööööööö”!(Arbetare på Coca Cola).

“Arbetsplatsen är inte till salu, den ska försvaras”!

I det andra reportaget från Spanien rapporterar Latinamerikareportrarna Dick och Mirian Emanuelsson om den fyra månader långa strejken på Coca Cola utanför Madrid och hur kapitalet flyttar produktionen från Katalonien till Polen. Pensionärerna tvingas ta emot bostadslösa söner, döttrar och barnbarn som förlorat sina hem till bankerna.

Video: http://vimeo.com/95100037
236 Trabajadores de la empresa Coca Cola en Madrid luchan por su trabajo from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

Av Dick och Mirian Emanuelsson

FUENLABRADA / MADRID / 2014-04-28 / ”Om inte Madrid producerar så konsumerar inte Madrid heller”.

Det är mottot hos de 236 strejkande i Fuenlabrada, en förstad till Madrid. För om arbetarna kastas ut på gatan i Madridregionens enda tappningsanläggning för Coca Cola, då ska det heller inte konsumeras några Coca Cola i Madrid, resonerade arbetarna och uppmanade i januari spanjorerna till att bojkotta USA-drycken.

Det är andra gator och torg i Fuenlabrada än vid Plaza Mayor eller Pradomuséet. Här bor de vanliga arbetande och arbetslösa spanjorerna som känner slagen av den kapitalistiska krisen, säger Leandro Pulido medan han svänger av till parkeringsplatsen och infarten till en av portarna till den 255.000 kvadratmeter stora tappningsanläggningen för Coca Cola. Husen som omger Coca Colas jätteanläggning är typiska prefabricerade förortshus, billiga i produktion som ser sjangserade ut efter några år och svinkalla i den isande madridvintern. En plats för arbetaren att vila upp och reproducera sig, som den raka kapitaliska logiken stipulerar.

Dygnet runt kämpar Leandro för en seger i konflikten mot den kapitalistiska USA-giganten.

Leandro är en av eldsjälarna i den utdragna generalstrejken som arbetarna på Coca Cola i Fuenlabrada utkämpar sedan januari månad. Då kom beskedet om att Coca-Cola Iberian Partners, tappningsföretaget som på licens framställer den svarta USA-drycken i Spanien vill stänga fyra av sina elva anläggningar i Spanien. Beskedet framkallade starka reaktioner bland de drabbade. Tre landsorganisationer, UGT (s), Arbetarkommissionerna, CCOO, (kommunistpartiet) och USO som organiserar fackföreningarna på de elva anläggningarna, mobiliserade sina medlemmar i en gemensam kamp. Men partitillhörigheten avgör oftast måttet på stridsberedskap och kvar på barrikaderna står arbetarna i Fuenlabrada, anslutna till arbetarkommissionerna. Företaget har kallat en efter en av arbetarna till individuella samtal för att de ska acceptera förtidspension, förflyttningar eller avgångsvederlag.

Trots att det är i slutet av april är det rejält kallt och blåsigt när Flamman anländer till huvudporten för Coca Colas anläggning. En omvänd oljetunna fungerar som en öppen kamin med vedträn som gnistrar till av eldkolen. Det är här som strejkkommittén har sin “camp”. Den håller vakt för att inte bolaget ska föra ut material eller maskiner och transportera det till andra anläggningar i Spanien.

Här stod den spanska Förenade Vänsterns (IU) ledamot i EU-parlamentet, Willy Meyer den 28 februari när polisen beskyddade tio av företagets långtradare som ville köra ut fullastade från fabriksområdet. Bredvid honom stod hundratals vredgade arbetare. Långtradarna fick vänta flera timmar innan polisen avhyste arbetarna.

– Långtradarna får allt vänta! Vi rör oss inte ur fläcken tills jag, i egenskap av EU-deputerad har avslutat mina uppgifter här, sa Meyer till poliserna som nervöst kramade sina batonger i väntan på befälets order att panga på arbetarna.

Och Meyer underströk inför arbetarna och den anländande pressen att “vi kommer att göra allt som står till vårt förfogande för att undvika en stängning av denna anläggning.

Leonardo menar att det räckte med ett enda telefonsamtal från företagsledningen för att antiterroristpolisen skulle anlända och rensa bort barrikader i stället för att invänta ett domstolsbeslut. Som när det kom i slutet av april kritiserade beslutet att tillåta att långtradarna att föra ut material. Domstolen ansåg, som en livets ironi, att det var strejkbryteri.

Fårade och ärrade ansikten. En efter en svarar männen som står med banderollen med texten “NEJ TILL STÄNGNING AV FABRIKERNA” på frågan om hur många år de har producerat Coca Cola inne på anläggningen: 14 år, 27, 22, 12, 37, 29, 37, 13, 27, 17, 14, 24, 15, 33, 15, 36 och 15 år.

Det handlar i flera fall om arbetare som gett två generationer av sina liv till Coca Cola. Men USA-jätten tvättar rent sitt sociala ansvar genom att ´outsorca´ produktionen till sina underbolag och behåller bara en kärnverksamhet. Underbolagen kontrolleras ofta också av direktörerna i Atlanta via ett korsvist ägande. I kristider går huvudbolaget alltid fritt från ansvar.

– Bakgrunden till stängningen är ett projekt från Coca Cola i Atlanta som de kallar “20-20”. Det ska ge fördubblade vinster. Vägen går via att stänga fabriker, avskeda arbetare med tillsvidareanställningar. I centrala Spanien, där det konsumeras mest i både Spanien och Europa, ersätts de fast anställda med tidlönare som arbetar under mycket prekära arbetsförhållanden, säger Marcelo Alvarez, ordförande för det lokala facket i Fuenlabrada, till Flamman.

På plywoodskivorna som är strejkkommitténs och arbetarnas hopsnickrade högkvarter, talar affischerna sitt tydliga språk; “Arbetsplatsen är inte till salu, den ska Försvaras”!

Och vad de 236 arbetarna, som hotas av avsked för att de vägrar underkasta sig företagets förslag till förflyttning till andra regioner i Spanien försvarar, är egentligen vad alla världens fackföreningar slåss för och kräver; lagar om anställningsskydd, arbete med kvalité och grundläggande fackliga, sociala och ekonomiska rättigheter. Det lokala facket på Fuenlabrada har länge varit en vagel i ögat på Coca Cola eftersom arbetarna är väl organiserade och politiskt medvetna och som har uppnått de kanske bästa lokala fackliga avtalen av facken på de elva tappningsanläggningarna i Spanien. Därför är det egentligen ingen överraskning, säger den lokale fackledaren, att Fuenlabrada omedelbart kom i blickpunkten för “rekonstruktörerna” när Coca Cola presenterade sin plan för att stänga fyra av de elva anläggningarna i landet.

Marcelo Alvarez, ordförande för det lokala facket i Fuenlabrada

Egentligen är det helt ologiskt beslut med tanke på att det inte finns en Coca Colaanläggning i närheten av Madrid. De tre andra anläggningar som planeras för stängning har andra anläggningar i närheten. Men inte Fuenlabrada. I Madridregionen finns det sex miljoner invånare. . .

– Kollektivavtalet här i Fuenlabrada är ett av de bästa på den Iberiska halvön (Spanien och Portugal). Vi har till exempel pensionsfonder som arbetarna på andra tappningsanläggningar inte har. Med all sannolikhet tycker toppdirektörerna i Coca Cola att avtalen är för dyra. Men vi ser inte stängningen av Coca Cola som en ekonomisk eller en lönefråga utan som politisk. Fuenlabrada representerar den högsta produktiviteten och är en av Coca Colas största tappningsanläggningar i Europa och vi anser, att när det inte finns en verklig ekonomisk förklaring till varför de vill stänga, så finns det andra orsaker, understryker Marcelo.

I Spanien går det nu sex miljoner människor arbetslösa. Siffran förskräcker och representerar mer än vad Sverige kan uppvisa i antal människor i arbetsför ålder. Med andra ord ett gigantiskt slöseri av mänskliga resurser.

Krisen utnyttjas hänsynslöst av det industriella storkapitalet i allians med det spekulativa finanskapitalet. De redovisar i dag miljardvinster mitt i en ekonomisk kris som slår hänsynslöst mot flertalet spanjorer, hävdar fackledaren. Ett typiskt sätt är att avskeda arbetarna för att, som i Coca Colas fall, ersätta större delen av dem som har värdiga kollektivavtal med spanjorer som fått anställning hos underentreprenörer till löner och arbetsförhållanden som är extremt dåliga.

– Fuenlabrada är den anläggning som Coca Cola har investerat mest i av de elva anläggningarna. Den är toppmodern med ny teknologi. Därför finns det ingen logik i att företagsledningen vill stänga den.

Högerregeringen Mariano Rajoys svar på krisen är införandet av en arbetsmarknadsreform som fått stöd av socialistpartiet.

– Fasta tillsvidareanställningar med bra kvalité ersätts av tillfälliga anställningar med brutala lönesänkningar utan några som helst rättigheter, säger Coca Colafackets ledare.

Coca Cola har utnyttjat det faktum att de lokala fackklubbarna tillhör olika landsorganisationer. Medan motparten är helt enad är arbetarfronten splittrad, vilket utnyttjas av Coca Cola, säger Alvarado.

– Kanske flertalet av arbetarna, till skillnad mot arbetsgivarna, ser frågan alltför kortsiktigt. Splittringen reducerar kraften hos arbetarklassen för våra rättigheter. Vi vet att Coca Colas “Plan 20-20” handlar om att skapa tre mega-anläggningar på den Iberiska halvön och att denna plan också kommer att drabba UGT:s medlemmar och lokala fack. Det vi ser hos UGT är ett kortsiktigt egoistiskt tänkande.

Men de strejkande arbetarna på Coca Colas anläggning i Madridregionen har mött och fått en enorm solidaritet, både i Spanien som internationellt, uppger Marcelo.

– Coca Cola är kanske det transnationella företag i världen som investerar mest i marknadsföring av sina produkter. I annonser och i pressen saluförs Coca Cola som “Den lyckliga fabriken”. Den har till och med “Ett Universitet av Lycka”, en marknadsföring där märket associeras med lyckan. Vi vet inpå kroppen att det är mycket långt från verkligheten. Och det är inte bara de avskedade arbetarna som drabbas utan hela samhället.

Vad bör den spanska arbetarklassen och folkrörelsen i största allmänhet göra för att besvara högerregeringens arbetarfientliga politik? frågar jag den unge fackföreningsledaren.

– Arbetarklassen bör först och främst bli medveten om sin styrka den förfogar över. Men även konsumenten. Väljaren röstar med flera års mellanrum medan konsumenten gör sitt val varje dag. Han eller hon bör ställa sig frågan vad företaget representerar som erbjuder konsumenten en vara? Hur behandlas arbetarna på det företaget som saluför sina produkter i affären? Därför har vi från första början av den här konflikten uppmanat konsumenten att bojkotta Coca Cola för att ge konsumenten den verkliga bilden vad Coca Cola representerar. Inte företaget Coca Cola som medierna visar upp utan företaget som inte vill ha några fackföreningar på sina anläggningar och som behandlar sina anställda och samhället i stort mycket illa. Kampen är inte enkel, för på andra sidan bordet har vi ett företag som förfogar över enorma kapitalresurser som köper regeringar och medier.

Arbetarna fnyser åt talet om att “vi har levt över våra tillgångar”. Vems tillgångar? frågar arbetarna Flamman har framför sig. Vilka och vems aktieutdelningar? I vems intresse ska dessa aktieutdelningar ökas varje på bekostnad av vårt anletes svett?

– Vi åser en allmän nedläggning och likvidering av Spaniens industrisektor. I det långa loppet tjänar inte ens dessa kapitalistiska företagsgrupper på att den överväldigande folkmajoriteten i Spanien inte har någon köpkraft kvar, för då finns det inget att konsumera för. Glöm inte att det är ur produktionen som rikedomarna tas, säger Leonardo Pulido medan hans vita skägg spretar åt alla håll av vinden.

Den 22 mars i år registrerades som ett historiskt datum. Två miljoner arbetare visade sitt förakt för den spanska högerregeringens politik. Men medierna, säger Marcelo, visade till 95 procent bilder och filmsekvenser från vandaler som avslöjades som infiltrerade polisprovokatörer.

– Medierna visar bilder på fyra provokatörer för de vill inte förmedla en unik händelse där två miljoner människor protesterar och intar Madrid. Det är det politiska urvalet medierna gör för att avleda debatten från dess verkliga innehåll, den djupa ekonomiska krisen som visar att deras “enda modell och väg” har havererat, sammanfattar Arbetarkommissionernas lokale representant.

Bakom och bredvid honom höjer kamraterna den knutna näven och skanderar: “Ni un Paso Atrás! No al Cierre”! Inte ett enda steg tillbaka! Nej till nedläggning!

Felipe Alba, pensionär i Katalonien.

Felipe Alba är pensionär och bosatt i Barcelona, Katalonien. Flamman träffar honom på självaste 1 maj när han och pensionärsorganisationen han tillhör ska demonstrera och visa Rajoy att även pensionärerna är på stridsstigen.

– Vi är indignerade för regeringen har under det senaste året minskat pensionerna, höjt skatterna, elen och vatten. Nu de påstår de lögnaktigt att de 0,25 procent de har höjt pensionerna med i år är vi kompenserade för de senaste årens bortfall i köpkraft. Mediciner, sjukhusbesök och alla de nödvändiga en pensionär behöver har chockhöjts. Därför är vi ute på Barcelonas gator och visar vårt avståndstagande för denna folkfientliga politik.

I krisens spår är pensionärerna ändå inte lika dramatiskt utsatta som de som förlorar både arbeten som bostad. Men just de som förlorar sin bostad har inget annat val än. . . att flytta hem till mamma och pappa, mormor eller farfar.

– Pensionärerna tvingas att vara solidariska sina våra barn och barnbarn, inte bara de som flyttar hem till oss utan även de som fortfarande har kvar sin bostad men inte har arbete och kanske bara en usel a-kasseersättning.

De nio miljoner pensionärer som finns i Spanien har under sitt yrkesverksamma liv betalt skatt för en trygg ålderdom. Men de vanliga pensionärerna ser i dag med fasa mot framtiden, säger Felipe Alba.

– Två miljoner familjer har i praktiken ingen lagstadgad pension. Det är en ohållbar situation vi befinner oss i. Om alla de sex miljonerna arbetslösa och pensionärer utan pension hade varit ute på gatorna i dag 1 maj, hade den här regeringen inte suttit många dagar kvar vid makten. Politikerna och bankirerna är de som är ansvariga för krisen och det är de som ska betala den, inte arbetarna.

Tapio Kolunsarka, en finländare med foto och namn på en banderoll i Barcelona, hur stämmer det ihop?

– UPM (f.d. Botnia) är det näst största företaget i Europa inom tidskriftspapper och cellulosa och bland de största i världen. Den 24 april i år fick vi beskedet att företagsledningen vill sparka 86 arbetare och flytta produktionen till Polen där arbetskraften är billigare. Dessa “Hijos de puta” (horungar på spanska), förbannade spekulanter, säger indignerat Jose Maria Lopez, ordförande för den lokala Pappersklubben på Botnia i Katalonien.

Arbetare från UPM på marsch i Barcelona. Klubbordföranden Jose Maria Lopez längst till vänster.

Hans vrede är riktad mot Tapio Kolunsarka, vice styrelseordförande i UPM som har lett förhandlingarna i det företag som leds av Björn Wahlroos. Trots att arbetarna i UPM 2013 skapade vinster till ett värde av 330 miljoner euros, nästan tre miljarder kronor, är inte företagsledningen nöjd. De polska arbetarna ska nu lyfta vinstnivån ytterligare.

Klubbordföranden pekar på bilden av Tapio Kolunsarka.

– Han har ljugit för oss sedan lång tid. Vår anläggning är produktiv, effektiv och mycket räntabel. Trots det räcker inte vinsthungern utan de flyttar till Polen för att få ut maximal vinst. Kostnaderna för en arbetare i Polen är 73 procent lägre än i Spanien där arbetskostnaden totalt är 24 euros per timme. I Polen är den 7,90 euros. Varken den spanska regeringen i Madrid eller den provinsiella i Katalonien har uttalat sig. De borde inte tillåta detta barbari!

– Våra krav är 0 avsked. Och vår kamp är gemensam med de 36 finska kamraterna i Tammerfors som också varslades om avsked samma dag som vi och med samma argument; produktionen i Finland är för dyr och flyttas till Polen. Kapitalet har inga gränser och vi arbetare måste begripa det och agera därefter.

Över 400 arbetare på tyska Bosch´s fabrik i Castellet i Katalonien hänger också i luften. Manuel Suero är klubbordförande. 

Klubbordföranden på Bosch i Castellet i Katalonien, Manuel Suero.

– Vi är mycket oroade över framtiden för Bosch har meddelat att de vill sälja fabriken. Vi är avtalslösa sedan två år och vill att denna ovissa situation går till en lösning.

Som i fallet med UPM anser de tyska ägarna att arbetskraften i Östeuropa är att föredra eftersom den är fyra gånger billigare.

– De tittar mot Ungern och Serbien. Vad vi ser i Spanien i dag är en dramatisk avindustrialisering. Och i vår region är det få industrier som återstår. Dessvärre har vi en regering som mer ser till de utländska transnationella intressena än till arbetet, som är basen för den materiella välfärden.