Vad ska de bli av Spanien? (1). Kanarieöarna: “Turistnäringen lämnar bara smulorna till oss!”

“Ja till Livet och naturen på Kanarieöarna”! skriver den nakna i olja indränkta kvinnan. Hon protesterar mot det transnationella spanska oljebolagets mål att pumpa upp olja i ett av världens mest fiskerika vatten. Det utgör samtidigt en enorm ekonomisk naturresurs och källa för turistsektorn. Regeringen Rajoy ger grönt ljus och upphäver den lokala autonoma regeringens beslut att ge det kanariska folket sista ordet i en omröstning i en icke juridisk bindande fråga om oljeprospektering.

Vad ska de bli av Spanien? (1)

 Av Dick och Mirian Emanuelsson

Den växande självständighetsrörelsen i Spanien skakar Madrid mitt i den kapitalistiska krisen 

Intervju med Tumas Mora Mora, språkrör för det Kanariska Nationalistiska Alternativet, ANC:

Audio: https://app.box.com/s/i1a0l4taufand2ez7og5

Centralregeringen och Författningsdomstolen i Madrid upphävde två gånger katalanernas beslut att genomföra en folkomröstning söndagen den 9 november 2014.

Men inte bara det. Regeringen Rajoy förbjuder även den kanariska regeringen att rådfråga kanarierna om de är för eller emot oljeprospektering i sina känsliga fiskevatten. Vad är då kvar av autonomt självstyre i 16 av Spaniens 50 provinser?

Latinamerikareportrarna Dick och Mirian Emanuelsson lämnar här sitt näst sista reportage från Spanien från fyra autonoma provinser som beskriver hur självständighetsrörelsen förstärks i Spanien..

 

Kanarieöarna: “Turistnäringen lämnar bara smulorna till oss!”

Det var år 2003 och grabben och jag reste på en charterresa till Tenerife. I närheten av hotellet fanns det en liten hemtrevlig restaurang där vi blev bekanta med ägarna och hans vänner. Efter några kvällar och lite lösligt prat om världsläget hade vi tydligen vunnit deras förtroende. De berättade att de stödde rörelsen för ett självständigt Tenerife.

Boplats för guanchefolket på Gran Canarias. Hemmen
byggdes in i berget.

– Våra krigare från ursprungsbefolkningen Guanche stred mot spanjorerna i nästan ett sekel. De var omöjliga att besegra för de drog sig alltid tillbaka till grottorna uppe i bergen efter att genomfört vad vi i dag kallar för gerillaattacker. Tenerife erövrades av de spanska kolonisatörerna först efter nära ett sekels krig som pågick mellan 1404-1496, sa ägaren och sänkte rösten för att inte andra bordsgrannar skulle höra honom. När restaurangen var stängd fortsatte vi diskussionen utan risk för den politiska polisens utsända.

Det är få svenska turister som ger sig in i den historiska verkligheten under en vecka med Ving- eller Fritidsresor. Turistgiganterna förfogar i dag över inhägnade komplex. Deras anställda serverar på dagarna svenskt kaffe och är lekledare, både för små som vuxna och på kvällarna tar de hand om uppträde och dansmusik. 

På turistkomplexen behöver gästen aldrig gå utanför grindarna, allt finns inom murarna och det mesta importeras till den kanariska övärlden i stället för att diversifiera industri, jordbruk och näringsliv.

Men den kanariska övärlden representerar en rik historia som imponerar när man tränger ner på djupet.

– De koloniala erövringskrigen kamoufleras oftast som “träff mellan två kulturer”. Här fanns ingen europeisk kultur utan en tusenårig nordafrikansk berberkultur. Vi genomled ett fruktansvärt krig. Ett av Columbus första krig ägde rum här och våra förfäder togs och såldes som slavar. Därför verkar vi för en total självständighet och oberoende från Spanien och skapandet av en egen suverän stat i den kanariska övärlden.

Tomas Mora Mora, ANC

Det säger Tumas Mora Mora, född 1981 på Tenerife och ett av språkrören för det Kanariska Nationalistiska Alternativet, ANC när Flamman talar med honom.

ANC är ett relativt ungt parti, bildat 2006 och uppfattas som de sju kanariska öarnas eget vänsterparti. Antikolonialism, socialism, ekologism och feminism är tunga teman i ANC:s arbete.

Men när Flamman talar med Mora är förberedelserna i full gång för att högtidlighålla 50-årsminnet av bildandet av Självständighetsrörelsen för Kanarieövärldens Självbestämmande, (MPAIAC), ledd av den kanariske advokaten Antonio Cubillo. Mora säger att ANC har sitt ursprung och inspiration i MPAIAC som under ett par decennium fick politiskt stöd från Alger. Där upprättades även en radiostation som sände mot Kanarieöarna. Men efter Francos död 1975 minskade Algers stöd gradvis och upphörde helt 1978. Den begränsade väpnade kamp som hade förts, särskilt under Francodiktaturen, upphörde också.

15 DECEMBER 2012. MPAIAC-ledaren Antonio Cubillo avlider och följs till sista vilan av sin familj och anhängare av ett fritt och suveränt Kanarieöarna.

Under 1990-talet arbetade den kanariska vänstern splittrat och spritt men hade ett systematiskt arbete bland ungdomen. Ett decennium senare ansågs tiden kommer för att kanalisera det politiska missnöjet och kampen mot avkolonialiseringen i ett parti. ANC har deltagit i de två senaste valen och har för varje val ökat sitt röstetal och har nu två kommunfullmäktigeledamöter. Nästa år ställer man upp i fler kommuner än tidigare.

– Det handlar om att ge folket ett nationalistiskt vänsteralternativ och förvandla och demokratisera det kanariska samhället i socialistisk riktning.

Trots att Kanarieöarna har status som en autonom region enligt författningen från 1982, med val av en egen regering, har autonomin visat sig vara en schimär, säger Mora.

Den kanariska regeringen, som styrs av partiet Kanarisk Koalition med stöd av det socialdemokratiska PSOE, utlyste för några månader sedan en rådgivande folkomröstning. Den skulle ge folket möjlighet att säga ja eller nej till om oljeprospektering av kanariska vatten. Det transnationella spanska Repsol hade fått Madrids fulla stöd att prospektera efter olja men folkomröstningen skulle kunna spoliera miljardprojektet. Industriminister Jose Manuel Soria försäkrade i slutet av oktober att folkomröstningen “är olaglig och kommer inte att genomföras”. Han varnade för att regeringen “kommer att tillämpa lagen med full kraft” om den kanariska regeringen försöker att genomföra omröstningen. Regeringen Rajoy har därför vänt sig till Författningsdomstolen för att domstolen förklarar omröstningen olaglig.

”Nej till oljeprospektering i den kanariska övärlden”!

Samma förfarande gjorde man mot den katalanska regeringens planerade folkomröstning den 9 november. Målet var att ge det katalanska folket möjligheten att ta ställning till om den vill använda sin rätt att själva fatta beslut om folket vill att Katalonien ska tillhöra den spanska statsbildningen eller inte. Författningsdomstolen upphävde beslutet om att hålla folkomröstning i början av oktober. 

Detta förfarande har fått de olika självständighetsrörelserna att reagera kraftigt och de menar att det nu är viktigare än någonsin att förstärka kampen för självständighet. Den så kallade “regionala autonomin” är ihålig.

– Tusentals kanarier har gått ut på gatorna för att protestera mot oljeprospekteringsplanerna. Jag är inte förvånad över att Spanien har förbjudit folkomröstningen för det visar att det inte finns demokrati i Spanien. Prospekteringen är ytterligare ett kolonialt övergrepp efter att de militärt ockuperade oss för fem sekel tillbaka. Fallet visar att bara en total självständighet och en kanarisk suverän stat kan återge oss rätten till att bestämma över vad vi ska göra med våra naturresurser.

USA-soldater landar. Den puertorrikanska lilla ön Vique förvandlades till ett bombfält där en trejedel av denna vackra karibiska ö är obebolig på grund av obriserade bomber som flyg, helikoptrar och marina stridskrafter besköt ön med. Men fiskare och befolkningen på Vieque och Puerto Rico reste sig och inledde ett obeväpnat gerillakrig där fiskare snärjde in krigsfartygens propellrar med rep och fiskenät. Till slut tvingades Pentagon dra sig tillbaka, besegrade av ett obeväpnat civilt men kampberett folk.

Förra gången det hölls en folkomröstning i Spanien var 1982. Då handlade det om Spanien skulle vara medlem i Nato. De enda regioner i Spanien som röstade nej var Baskien och Kanarieöarna, säger Mora:

– Vi visste att våra öar skulle bli militärt övningsfält för Nato. Vi fick rätt. Sedan 1985 genomför de brutala bombningar i ett oerhört känsligt fiskevatten. Bara Hawaii och Kanarieöarna representerar en liknande marinfauna i världen. Valar, delfiner och sköldpaddor exploderar av bomberna och flyter upp på stränderna. Därför vågar de inte låta oss folkomrösta om oljeutvinning för att än en gång ta emot en örfil som 1985 om Nato, säger Mora med bitterhet i rösten.

Från turistnäringen kommer 90 procent av inkomsterna. Men denna sektor kontrolleras helt av tyska, holländska, brittiska, katalanska eller svenska intressen. Exploateringen av öarna är enorm och skulle aldrig, av miljöskäl, tillåtas i de länder varifrån ägarna av turistkomplexen kommer, anser Mora. Han tillägger att inkomsterna från turistnäringen mycket sällan gynnar den vanlige medborgaren. Turistkomplexen förfogar över en komplett infrastruktur där turisten konsumerar, sover och tillbringar charterveckan enligt konceptet; “ALLT INGÅR”! 

– Vi är motståndare till den massiva turismen men inte turismen som sådan.

”För den kanariska övärldens avkolonialisering”!

Vad skulle en egen stat kunna tillföra Kanarieöarna rent ekonomiskt? frågar jag Mora.

– Vi har turen att ha sol nästan året runt. Vi har alla slags förnyelsebara energikällor du kan tänka dig. Sol, vind, geotermiska, vulkaner, jordvärme eller havet. Helt otroligt. Men den spanska imperialismen tillåter inte en diversifiering av Kanarieöarna utan har försatt oss i ett järngrepp med den monolitiska turistnäringen.

På 1970-talet lades den kanariska fiskeflottan ned av Spanien trots att Kanarieöarna,  tillsammans med Södra Sahara, har bland världens bästa och rikaste fiskevatten. Dit kommer alla världens fiskeflottor och fiskar, men inte kanarierna.

– Tänk dig vår strategiska handelsposition mellan tre kontinenter; Europa, Amerika och Afrika! Alla de rikedomar vi producerar går till utlandet medan fattigdomen och arbetslösheten är skriande. De lämnar bara smulor till oss från turistnäringen! Därför slåss vi för att bli herrar i vårt eget land.

FAKTA Kanarieöarna

• Är en av Spaniens 16 autonoma regioner och erkänns som nationalitet. 
• Ögruppen består av sju större öar: El Hierro, La Gomera, Tenerife, Fuerteventura, Gran Canaria och Lanzarote.
• Ögruppen är belägen nära den afrikanska kusten, mellan Marocko och Sahara. Antalet invånare uppgår till 2.118.344 personer på en yta av 7.447 km².
• Huvudstäderna finns i La Palma (Gran Canaria) och Santa Cruz de Tenerife (Tenerife).
• Coalicion Canaria (CC) är regeringspartiet som också utser regeringspresidenten som heter Paulino Rivero Baute. Koalitionen har 20 mandat och regerar med stöd av PSOE.
• BNP per capita uppgår till 19 806 euros
  
  Källa Wikipedia

Spaniens kung Juan Carlos Alfonso Víctor María de Borbón y Borbón-Dos Sicilias tillsammans med Argentinas militärdiktator Jorge Videla, ytterst ansvarig för "försvinnandet" av 30.000 landsmän, utpekade som "subversiva marxister".

Argentinska torterare fortbildades i Spanien

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2014-10-23 / Under de sju år och nio månader som den argentinska militärdiktaturen varade (1976-1983) mördades eller försvann 140 spanjorer i Argentina. Men det inverkade inte på att 33 argentinska militärer och poliser emot i Spanien för “fortbildning” under denna tid. Fjorton spanska militärer och civilgardister togs emot i Buenos Aires med samma mål.

Det är journalisten Danilo Albin som för den ansedda spanska portalen Publico.es har publicerat en serie av artiklar som beskriver de intima relationerna mellan den argentinska militärdiktaturen, ledd av general Jorge Videla och Spanien. Då leddes övergångsregeringen av Adolfo Suarez, ett par år efter Francos död.

Dokumenten som Albin offentliggör beskriver ett intimt samarbete och utbyte mellan Buenos Aires och Madrid. Kung Juan Carlos Alfonso Victor Maria de Borbón y Borbón-Dos Sicilias och den dåvarande frankistiske försvarsministern dekorerade inte mindre än 23 av de 33 argentinska militärerna.

Sadistisk torterare

Många av dessa hade valts ut speciellt av den högsta militära ledningen i Argentina som en belöning för sina insatser i “kampen mot subversionen”. I klartext betydde det att de inte bara deltog i gripandet av den politiska vänsterns ledare och aktivister. De hade även utmärkt sig i tortyren och likvideringen av sina offer.

Det beräknas finnas tusentals massgravar i Spanien från inbördeskriget (1936-1939) som allt fler kräver ska utgrävas för att Francodiktaturens offer ska få en värdig begravning. Samma strid som Mödrarna på Plaza de Mayo i Argentina arbetat de senaste decennierna.

Den argentinske löjtnanten Antonio “Trueno” Pernias, var en av dessa torterare. I hans tortyrkammare passerade många offer som i dag är “förvunna”. Pernias sitter i dag i fängelse för sina brott. Hans kompanjon Enrique Scheller, alias “Pingvinen”, anklagas av de överlevande för att vara en metodisk sadistisk torterare.

Mellan 1978-1980, var de bägge aktiva på den argentinska ambassaden i Madrid med tillstånd från den spanska regeringen att bära vapen. Deras uppgift i Madrid var, som så många av de andra 33 argentinarna i Spanien, att spionera och genomföra underrättelseverksamhet mot de argentinska politiska flyktingarna i Spanien och i Europa. Operationerna utgick också från konsulaten i Bilbao, Barcelona och Cadiz.

”Studier” där svenska Dagmar Hagelin mördades

Det är samma uppgifter som den chilenska och uruguayanska ambassaden i Stockholm anklagades för under samma tidsperiod. Den spanska regeringen var medveten om anklagelserna mot de argentinska militärerna men trots det accepterades de.

En av dessa var överstelöjtnant Antonio José Deimundo Piñeiro. När han återvände till Argentina verkställde han en bestialisk repression i provinsen Misiones i norra Argentina.

Marinofficeren José Pazo, var en de aktiva torterarna på det kanske värsta koncentrationslägret under diktaturen, Marinens Mekaniska Skola, ESMA. Där mördades bland annat svenskan Dagmar Hagelin, dotter till Ragnar Hagelin. Pazo premierades med en resa till Cadiz. 

– Kurserna som dessa officerare genomförde var del i ett utbyte med länder med vilka vi hade och har diplomatiska förbindelser, försvarade den dåvarande försvarsministern när han 1998 frågades ut av den spanske domaren Baltazar Garzon om utbytet.

Colombianska militärer i Sverige

Dåvarande översten Cristobal Gil y Gil, som under tre månader 1981 genomförde en kurs i underrättelseverksamhet på ESMA, förnekade den 16 juni 1998 att han deltog i tortyren i koncentrationslägret. Ett vittne pekade ut honom 1997, uppgifter som Baltazar Garzon konfronterade militären med året därefter.

Flamman uppmärksammade för några år sedan att Sverige och Krigsbefälskolan, både i Stockholm som Uppsala har vid flera tillfällen tagit emot colombianska militärer. Händelserna fördömdes kraftigt av de colombianska politiska flyktingarna i Sverige. Den colombianska militären betraktas som världsmästare i brotten mot de mänskliga rättigheterna. 

Marcelino Camacho under en av många strejker under Francodiktaturen (1939-1975).

Kampen mot Francodiktaren och den svenska sovsäcken

Exklusivt. Latinamerikareportrarna Dick och Mirian Emanuelsson intervjuar Josefina Samper, livskamrat med Marcelino Camacho, legendarisk arbetarledare och grundare av de spanska Arbetarkommissionerna. Dessa spelade en avgörande roll i kampen mot Francodiktaturen.

“De kunde varken underkuva eller knäcka oss, än mindre kommer de att kunna tämja oss”

Video:

http://vimeo.com/107999830

Toda una vida de lucha. Entrevista a JOSEFINA SAMPER, compañera de Vida de MARCELINO CAMACHO from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

Del 1:

Kriget och koncentrationsläger

MADRID / 2014 / Som ung metallarbetare i slutet av 1960-talet väcktes jag politiskt av gruvstrejken och USA:s krig i Vietnam. Men även en spansk metallarbetare, Marcelino Camacho, imponerade för sitt mod, att våga konfrontera fascismen förkroppsligad genom general Franco.

Som ledare för Arbetarkommissionerna ledde Camacho masstrejkerna i Spanien på 1960- och 70-talet och fick betala ett högt pris med sammanlagt 14 år i fängelse och koncentrationsläger. 1936 anslöt han sig till den republikanska armén som frivillig mot kuppgeneralen Francisco Franco. Men som tusentals republikaner fängslades han vid krigsslutet vid Toledofronten. Han lyckades fly men greps än en gång och fördes till olika arbets- och koncentrationsläger. Han placerades slutligen i ett koncentrationslägret i den marockanska staden Tanger.

OCH DE FANNS ÄVEN I SVERIGE, exilspanjorerna som hade flytt undan Francos exekutionsplutoner 1939 då de sista bastionerna av den spanska republiken hade fallit. De utgjordes främst av fabriks- eller metallarbetare i

Karl Staf med en spansk flicka.

Göteborg, Stockholm. Vid sin sida fanns också våra egna Spanienfrivilliga, de unga svenskar som 1936-37 utan att tveka gick bakom linjerna i franska Pyrenéerna där utplacerade franska militärer stod posterade för att förhindra att dessa svenskar tog sig vidare till Barcelona eller Madrid. Där genomgick de en militär träning under några månader innan de skickades ut till fronten. Namn som Sixten Rogeby, Erik Gustavsson eller varför inte Flammans legendariske reporter Karl Staf, höll på 1970- och 80-talet föredrag och republiken och de Internationella Brigaderna som fängslade oss unga på den tiden.

Dessa internationalister hade inte varit ensamma. Tusentals från hela världen skyndade den utsatta Republiken till hjälp mot general Franco och hans allierade; Hitler och Mussolini. I Sverige pågick samtidigt ett intensivt solidaritetsarbete med både penninginsamlingar som insamlande av kläder. Över 170 av de nära 700 unga antifascistiska svenskarna som hade rest till Spanien begravdes i den spanska jorden, hyllade av det kämpande spanska folket. Ett av de vackraste kapitlen i den svenska arbetarrörelsens historia skrevs av dessa antifascister.

Internationella brigadister i Spanien 1936-39. I dag reser unga spanjorer till Donetsk för att slåss mot den ukrainska fascismen som backas upp av USA och EU. "NO PASARÁN" var parrollen då som nu.

BLAND DEM SOM OCKSÅ DROG ut i fält 1936 mot den anfallande general Franco återfanns den 18-årige Marcelino Camacho. Han hade året innan anslutit sig till det spanska kommunistpartiet. Hans pappa var anställd på järnvägen i en samhället Osma-La Rasa i provinsen Soria, 180 kilometer norr om Madrid. För att försinka de Francotrupperna saboterade han rälsen tillsammans med andra järnvägare i juli 1936. Franco förlorade 3-4 dagar i sin marsch mot den republikanska fronten.

Marcelino och hans far gömde sig i bergen och skogen eftersom falangisterna i regionen informerade de framryckande fascisttrupperna om vilka som hade deltagit i sabotaget. Marcelino gick söderut och över bergen mot Madrid och anslöt sig till de republikanska armétrupperna och stred fram till 1939.

Marcelino och Josefina och hustrun till en politisk fånge i Carabanchelfängelset, samma dag som Marcelino frigavs.

VID KRIGSSLUTET FÄNGSLADES han vid Toledofronten. Efter några månader lyckades han fly och gick under jorden. Men Camacho greps än en gång och fördes till olika arbets- och koncentrationsläger innan han slutligen placerades i koncentrationslägret Cuesta Colorada i den marockanska staden Tanger.

1944 flydde han även från detta läger och tog sig över gränsen till den franska kolonin Algeriet. Han anlände till staden Oran där det fanns en stor spansk koloni och en välorganiserad organisation för både det franska som spanska kommunistpartiet. Där träffade Marcelino Camacho den unga kvinnan Josefina Samper, ett möte och förhållande som skulle komma att blomma i över 70 år, år fulla av kamp, umbäranden men med en övertygelse som gjorde dem både älskade som fruktade.

Från gruvbyarna i södra Spanien till Algeriet

Josefina Samper med sin livskamrat under
70 år i bakgrunden

Hon tar emot oss med ett leende från det ena örat till det andra och en kyss på bägge kinder. Hon lever sedan 2010 i förorten Majadahonda, en timmas bussresa från Madrids centrum. Resan tar oss genom de nya arbetarförorterna i Madrid men även villaområden där det blommar för fullt.

– Från 1957 till 2010 bodde vi i stadsdelen Carabanchel. Jo, där fanns också det ökända fängelset och när Marcelino fängslades så sparade vi i alla fall busspengarna, säger hon och vi skrattar.

– Men när Marcelino började bli dålig i benen sökte vi efter en annan lägenhet eftersom vi bodde på fjärde våningen utan hiss.

LÄGENHETEN ÄR MYCKET ENKELT MÖBLERAD. På väggarna hänger tavlor eller fotografier på släktingar eller historiska affischer som påminner om ett liv helt ägnat åt kampen mot fascismen och för den spanska arbetarklassen. Che Guevara utmärker sig så klart med sitt porträtt bland spanska arbetare.

Marcelinos arbetsrum står intakt. Det är precis som om han hade rest sig från den enkla skrivbordstolen och i nästa ögonblick lämnat jordelivet utan att göra något större väsen av sig. Och Josefina har inte velat röra någonting.

Men alla stora spanska dignitärer som kung Juan Carlos och olika politiska ledare från kampen mot Francodiktaturen hyllade denne arbetarledare när han begravdes i oktober 2010.

NÄR VI SÄTTER OSS MED JOSEFINA och hennes dotter Yenia så målar de under en och en halv timma upp ett helt liv i kamp, umbäranden men en övertygelse och glädje av att haft privilegiet att ha deltagit i den historiska kampen som efter 36 år i praktiken fällde Francodiktaturen.

– Jag saknar han jättemycket, säger hon plötsligt med något drömmande och tårögt i blicken. Men i nästa ögonblick återfinner den 88-åriga kvinnan sig och ler återigen med hela ansiktet.

Vi förklarar att vi inte i första hand har kommit för att göra ett porträtt av Marcelino utan av henne och Marcelino, om fragment av deras gemensamma liv och kamp under 70 år och under de dramatiska perioderna av Spaniens historia.

För Josefina är ingen skugga av den mest legendariske arbetarledaren i Spanien under det förra seklet, grundaren och den självklare ledaren för de spanska Arbetarkommissionerna. För Josefina anslöt sig inte till kommunistpartiet för att Marcelino var partimedlem. Redan som 14-åring, tre år innan hon såg Marcelino för första gången, gick hon in i partiet.

Yenia och Josefina, mord och dotter.

– JAG FÖDDES DEN 8 MAJ 1927 i gruvsamhället Fondón i Andalusien. Min pappa var gruvarbetare och som så många andra drabbades han av arbetslösheten när gruvorna stängdes. Han hade en farbror som hade slagit sig ner i Oran i Algeriet och uppmanade min pappa att också åka dit. Och det gjorde han. Efter ett år kom resten av familjen dit.

Josefina, i dag 88 år, var bara 4 år när hon kom till Algeriet. Hon hade tur att komma in på den allmänna franska skolan på en begränsad kvot för immigranter. Hon lärde sig snabbt franska som i praktiken blev hennes modersmål.

– Min far ville inte berätta särskilt mycket om tiden från krigsslutet och tiden i lägren i Marocko och senare flykten till Algeriet. Men vi har under åren plockat ur honom det ena och det andra och lagt ett väl dokumenterat pussel, säger Yenia Camacho, 64, Marcelinos dotter, med ett lätt skratt vid minnet.

Hon säger att trots nederlaget, arkebuseringarna och förföljelsen mot republikanerna efter 1939, inledde kommunisterna omedelbart organiseringen och motståndet mot den segrande fascismen.

– Den Röda Hjälpen startades och med den stödet till de politiska fångarna. Min far som 1939 hade återvänt till Madrid under falskt namn, greps igen och fängslades under sex månader. Eftersom han hade varit frivillig i de republikanska trupperna, skickades han till ett “arbetskompani”. Det var i praktiken ett tungt straffarbete över hela Spanien, identiska till den arbetskraftsreserv som Hitler använde i det tyska monopolkapitalets fabriker. De började först på landsvägar men slutade i fabrikerna som finns dokumenterade vilka det var.

Flykten och Shakalernas “spratt”

Flykten från koncentrationslägret Cuesta Colorada försiggicks av uppgifter som Marcelino hade fått från Spanien som talade om att hans syster hade gripits och att hans huvud stod på spel.

– Min far och två fångar till förberedde flykten genom att under en tid placera ut påsar med mat i utkanten av lägret. När flykten väl var ett faktum hade schakalerna i öknen konsumerat all mat, säger Yenia med ett lätt skratt vid minnet.

I Algeriet fängslades han återigen i Oran, men denna gång av franska trupper. Men än en gång flydde Camacho och lyckades komma i kontakt med partiet som i sin tur organiserade Camachos hemliga gömställe i Oran.

Francofascismens krigsbrott. I Spanien beräknas det finnas 350.000 massgravar som den sittande makten vägrar att utreda och undersöka för att gå till brotten med den spanska fascismens brott under och efter kriget.

UNDER KRIGET, MEN FRAMFÖRALLT VID KRIGSSLUTET, anlände massor av båtar till Oran. De hade avlöpt från Alicante i Spanien med tusentals spanjorer som flydde för att undvika att ställas inför militärtribunalerna.

– Det sista fartyget som gick från Alicante, en engelsk kolbåt, var så överlastad med flyktingar att den nästan gick under. Många fick inte plats, de kastade sig i havet eller begick självmord för att undgå att gripas av fascisterna. Dessa leddes av de italienska trupperna som tågade in i Alicante.

– Vi såg när dessa av flyktingar överfulla fartyg anlände till Oran och tvingades ankra på redden. Det sista fartyget från Alicante tilläts bara att släppa i land pensionärer, gravida och barn som härbärgerades i vad som var det gamla fängelset i Oran. De eskorterades av jättelika senegaleser (från franska Främlingslegionen) och flyktingarna var dödsrädda.

DE BÄGGE KVINNORNA BERÄTTAR OM HUR de etablerade spanska immigranterna, och framför allt de välorganiserade kommunisterna, organiserade både ekonomiska insamlingar som småbåtar för att männen som blivit kvar i fartygen inte skulle svälta ihjäl.

– Jag var 12-13 år och kunde inte simma, säger Josefina. Men det var livsviktigt att kamraterna ute på redden inte svalt ihjäl. Och där paddlade vi när vi inte distribuerade partiets underjordiska tidning “Mundo Obrero” (Arbetarvärld)” eller “España Popular”, Det Folkliga Spanien.

Hennes mamma tvättade kläder för andra familjer medan hennes pappa slet i gruvorna. Trots sina unga år arbetade hon redan som 12-åring som textilarbeterska och organiserade ungarna i bostadsområdena. En av uppgifterna bestod i att binda samma tomburkar som omedelbart började skramla när polisen anlände i sin jakt efter republikaner som gömdes av spanjorerna med arbetstillstånd i Oran.

– Vi flyktingar bildade ett kooperativ som bestod i att producera tofflor. En politisk flykting gjorde sulorna som monterades av andra. Den som producerades minst fick jobbet att gå ut och sälja dem på stan, säger Josefina lyriskt.

Brölloppet den 22 december 1947.

Trots att hennes pappa aldrig hade varit medlem i kommunist- eller socialistpartiet, hade han en stark klasskänsla, menar Josefina.

– Ibland avskedades han, trots att han var betraktad som en skicklig yrkesman. Avgångsbetyget var skrivet med röda bokstäver vilket betydde att han var fackligt organiserad.

Josefinas första möte med Marcelino ägde rum på en “Välkomstfest för nyanlända flyktingar”. Kommunistpartiet arrangerade det i Oran i början av 1944. Den 22 december 1947 gifte de sig och året därefter föddes Yenia och några år senare Marcel. Men det skulle dröja till 1957 då de kunde återvända till Spanien efter att Franco beslutat om att utfärda en benådning, bland dem Marcelino Camacho.

– Men innan vi hade kännedom om benådningen hade min pappa dömts till sex månaders fängelse av det franska kolonialministeriet för “otillåten politisk aktivitet” och dömdes också till utvisning. Det var egentligen en ren tur att Franco hade utfärdat dekretet om benådning vid samma tidpunkt. Det tillät dem som hade flytt från koncentrationslägren att återvända till Spanien, berättar Yenia som då var 8 år.

Del 2:

Arbetarkamp i fabrikerna och kvinnokamp bland falangisterna

DEN 18 JULI 1957, årsdagen för Francos militärkupp 1936, återvände familjen Camacho-Samper till Spanien. Marcelino Camacho, som redan 1935 hade anslutit sig till kommunistpartiet, hade med ett hår undgått att skickas av partiet till Pyrenéerna * där de första gerillastriderna i bred skala hade inletts mot diktaturen. Partiet hade avdelat andra uppgifter för den 39-årige Camacho.

– Tillbaka i Spanien handlade det om att ge allt i det komplicerade underjordiska arbetet. Marcelino började arbeta som svarvare på Perkins Hispania, en fabrik som bland annat producerade traktorer. Marcelino utmärkte sig som en av de bästa metallarbetarna, säger Josefina.

Under ett gemensamt strejkmöte mellan socialdemokratiska UGT och den bredare men av kommunistpartiet dominerade Arbetarkommissionerna. Camacho tvåa från vänster.

Men hennes make var samtidigt en bricka i ett tvåfrontsarbete. Kommunistpartiet använde sig av alla former av masskamp, också i de så kallade vertikala fackföreningarna som hade skapats av regimen och dit alla arbetare var anslutna. Han valdes till förtroendeposter i detta “gula” fack. Men samtidigt konspirerade han tillsammans med sina partikamrater för att bygga upp ett klassmässigt enigt fack som senare skulle bli Arbetarkommissionerna (CC.OO.).

Kommunisterna verkade politiskt i underjordiska particeller som hade uppgiften att politiskt orientera och organisera den stora massan av arbetare. PCE hade enbart i Madridregionen som mest 40 olika publikationer, dagstidningar, veckotidnignar och andra medier som såldes och spreds regelbundet. På de stora arbetsplatserna förfogade particellen över en egen bulletin där den underjordiska kampen kompletterades med den öppna masskampen. I spetsen för denna kom Marcelino att gå.

I MITTEN AV 1960-TALET skärptes klassmotsättningarna i Spanien och strejkerna exploderade både i antal och numerär. Arbetsmarknadsministeriets “poliser” varnade företaget för om det inte avskedade Camacho skulle ministeriet stänga det. Marcelino Camacho blev inte bara avskedad.

– Min pappa dömdes till 20 års fängelse 1967 för att ha lett både strejker och andra manifestationer. Och jag har ett alldeles speciellt minne från hans tid i fängelset, säger Yenia.

– Jag har fortfarande en svensk sovsäck i min lägenhet som är ett fysiskt bevis på den svenska solidariteten med min far under hans tid i fängelset. Innandömet är rosa med blommor, berättar Yenia och de bägge kvinnorna skrattar vid minnet av den legendariske arbetarledaren som inte knäcktes av ett fängelsestraff på 20 år mitt under Francofascismen och som varje natt somnade in i fängelset i en sovsäck med rosa innandöme.

– För oss i familjen var det alltid “Den Svenska Sovsäcken” och inne i fängelset var denna solidaritet oerhört viktig som ett, inte bara materiellt stöd, utan framför allt ett moraliskt stöd till fångarna. Sovsäcken gjorde min far sällskap inte bara i Carabanchel utan också i fängelset i Segovia, Soria och Saragozza. Och sovsäcken har jag fortfarande kvar i min bostad som ett bokstavligt fysiskt solidaritetsbevis från de svenska arbetarna.

En demonstration 1975 mot diktaturen. Det återstod bara månader.
Foto: Arbetarrörelsens arkiv.

MARCELINO HADE OMEDELBART vunnit sympati bara några månader efter att han börjat arbeta på Perkins 1957. Han valdes till förtroendeposter i det vertikala “gula” facket men konspirerade tillsammans med sina partikamrater för att bygga upp ett klassmässigt enigt fack som senare blev Arbetarkommissionerna.

Den första organisationen av Arbetarkommissionerna (CCOO) bildades bland Madrids metallarbetare 1962. Möten hölls överallt där det var möjligt; i kyrkorna eller andra privata lokaler med ett litet antal personer. Arbetarkommissionerna var fortfarande inte illegala som kommunistpartiet. Och inom regimen rådde det de första åren en viss förvirring för de vertikala facken hade, med kommunisternas aktiva deltagande, fått ett visst uppsving men vad regimen inte då visste var att kommunisterna agerade inom dessa fack, säger Yenia.

1966 presenterar Arbetarkommissionen sina avtalsförslag av fyra representanter som möts med det klassiska svaret; fängslanden, bland dem Marcelino Camacho som hamnar i Carabanchel.

REGIMEN BLEV ALLT BRUTALARE OCH repressionen intensifierades och med den, arbetarnas och kvinnornas, bland dem Josefinas, metoder för att överlista polisen när denna ryckte ut när de fick känning om ett möte bland arbetarna. Med arbetarprotesterna inleddes även andra folkliga rörelser, som till exempel studenterna och kvinnorna, sin kamp.

– Det fanns en Förening för Hemmafruar som tillhörde den Feminina Sektionen för stöd till Franco. De progressiva kvinnorna, däribland min mor, inledde ett konkret arbete i denna Falangiststyrda förening. De gjorde flygblad som handlade om de ökade levnadsomkostnaderna och delade ut dessa bland kvinnorna som handlade på marknaden.

Efter en tid inom falangistkvinnornas organisation hade Josefina och hennes upproriska kamrater skapat en rörelse inom Francokvinnornas förening som kallade sig för den Demokratiska Kvinnorörelsen.

Strejk bland Fiatarbetare 1971.

– Så klart var det de kommunistiska kvinnorna, bland dem min mor och syster, som var aktiva och drivande. Och en av de viktigaste arbetsuppgifterna utgjordes av arbetet inom Solidaritets-Kommissionen. Denna arbetade å sin tur mycket nära Arbetarkommissionerna och en av dess uppgifter var att samla in pengar till stöd för de politiska fångarna över hela landet. Min mor arbetade alltid med denna konkreta form av arbetsuppgifter, säger Yenia.

DESSA KVINNOR GENOMFÖRDE ett systematiskt gräsrotsarbete i arbetarstadsdelarna där de hyrde lokaler där de kunde alfabetisera i första hand kvinnorna. På 1960- och 70-talet var en stor andel av spanjorerna analfabeter eller semianalfabeter. I botten på denna uppgift för en mänsklig rättighet fanns det politiska perspektivet.

– Jag deltog aldrig i det massarbetet utan jag anslöt mig till kommunistpartiet redan vid 17 års ålder. Min huvudsakliga uppgift hade jag på universitet. Men hela den här perioden där den demokratiska kvinnorörelsen agerade är mycket intressant för den spelade en oerhörd viktig roll i kampen mot diktaturen.

Josefina ler när hon hör sin dotter med frenesi berätta om en tid av enorm repression i Spanien men också hur ett folk sakta men säkert reste sig med kravet; “LIBERTAD-AMNESTIA”! frihet och amnesti.  Hon säger att hon aldrig blev fängslad men att polisen alltid hotade med att fängsla kvinnorna.

– Besöken i fängelset var viktiga för fångarna. Ha! säger Josefina och småskrattar, när jag frågar henne om kvinnorna smugglade in Mundo Obrero och andra publikationer till kamraterna innanför murarna.

– I de dubbla bottnarna av matpaketen placerades den underjordiska propagandan. Demokratiska advokater smugglade också in litteratur till fångarna bland sina dokument. Det centrala i vår kamp för fångarna var ett erkännande av dessa som just politiska fångar. För i Francos Spanien existerade inte termen politiska fångar. Vi satte det kravet i blixtbelysning samtidigt som både manliga som kvinnliga politiska fångar genomförde hungerstrejker och andra kampformer innanför murarna. Vi sökte upp personligheter både i Spanien som i utlandet för att få deras stöd. Vi genomförde “inlåsningar” i kyrkor för att slå hål på den “tystnadens mur” som diktaturen hade skapat kring fångarna. 

Falangistpräster. OpusDei hade ett bedövande stöd hos Francodiktaturen.

MASSDEMONSTRATIONERNA OCH STREJKERNA avlöste varandra under den första hälften av 1970-talet i Spanien. Trots den statliga terrorn var det omöjligt för regimen att hålla tillbaka trycket.

Den 20 december 1973, när amiral Luis Carrero Blanco som vanligt passerade med sin kortege och livvakter på gatan Calle de Serrano, exploderade en nergrävd bomb. Detonationen var så kraftig att bilen flög över fem våningar upp i luften och hamnade på en terrass på andra sidan taket.

Blanco hade utsetts till premiärminister och sågs som Francos efterträdare, medlem av den “inre hårda kärnan” av frankister. Den baskiska väpnade-politiska organisationen ETA låg bakom bakhållet som, enligt alla historiker, både skyndade på regimens fall och innebar en politisk förskjutning från just den hårda linjens män till mer moderata frankister. De senare insåg att “La Transición”, övergången, från diktatur till borgerlig representativ demokrati, inte skulle vara möjlig med frankister av Carreo Blancos kaliber. Risken var uppenbar att en konfrontation mellan folket och de sista resterna av Francos förtrogna skulle försätta både kapital och dessas egendomar i fara.

DEN 20 NOVEMBER 1975 AVLED FRANCO. Men det skulle dröja ända tills 1976 då den allmänna amnestin, “Proceso 001”, beslutades och de första fångarna släpptes. Då hade Marcelino Camacho suttit fängslad i nio år.

– Kung Juan Carlos utfärdade dekretet men det vara bara de fackliga politiska fångarna som det tillämpades på, och på ett skamfullt sätt. Min son hade precis fötts och vi stod där från klockan 3 på eftermiddagen till 1-2 på natten då han kom ut. Mitt i optimismen att allt skulle förändras så fanns där också förlusten av nästan tio år av hans liv då hans far hade gått bort, jag hade gift mig och fått barn, och så vidare, säger Yenia.

När Marcelino Camacho lämnade fängelset fällde han de bevingade orden inför sina kamrater och reportrar som hade kommit för att bevittna den historiska dagen:

“De kunde varken underkuva eller knäcka oss, än mindre kommer de att kunna tämja oss”.

Och det var en obruten man som lämnade fängelset. Året efter utsågs han till generalsekreterare i Arbetarkommissionerna, samma år som han valdes till parlamentsledamot för kommunistpartiet.

Camacho fri! Foto: S.E. Sjöberg.

HUR SER DE TVÅ KVINNORNA, som på första parkett har upplevt en epok av sociala och politiska konvulsioner i Spanien, hur dagens Spanien återigen reser sig?

– Jag tror att kampen i dag på något sätt är mer komplicerad än vad den var igår. Klassmedvetenheten är inte lika stark som när vi, Marcelino och kamraterna, tog strid, och det mitt under fascismen, säger Josefina.

Yenia:

– I dag är den sittande maktens ideologiska apparat starkare än vad den var igår och den förfogar över mekanismer för att kontrollera klasshegemonin. Vi delade ut flygblad och sålde Mundo Obrero. I dag är det rätt så annorlunda. Rädslan att förlora arbetet är uppenbar och den känner alla av i ett land där sex miljoner av 40 går arbetslösa.

– Naturligtvis existerar den antagonistiska motsättningen mellan kapital och arbete, i fabriker och på arbetsplatser. Men vad vi i dag ser är också uppkomsten av nya hoppingivande sociala rörelser av unga som organiserar sig. Det är en flora av så kallade “plattformar” av olika slag som strider för att slå tillbaka försöken att sälja ut och privatisera eller stänga den allmänna sjukvården, utbildningen och en rad andra samhällsområden. Massor av människor i Spanien organiserar sig i dag och mobiliserar mot en ekonomisk och politisk modell som har gjort bankrutt på alla nivåer, understryker Yenia.

Och Josefina tillägger:

– Marcelino kunde uppleva de första stora demonstrationerna mot krisen innan han gick bort den 29 oktober 2010. Jag vet att han gärna skulle ha velat vara med och intagit sin plats i kampen för människovärdet. Men vad han efterlämnade sig var ett outplånligt verk som för alltid är inskrivet i den spanska arbetarklassens historia.

Dick och Mirian Emanuelsson

Läs även reportaget publicerat i Flamman i pdf-format:
https://www.scribd.com/doc/243018892/Kampen-mot-Francodiktaren-och-den-svenska-sovsacken

Efterkrigsgerillan

I oktober 1944 inleddes de första gerillastriderna i bred skala mot diktaturen. Gerillasoldaterna utgjordes av 7.000 spanjorer som efter 1939 hade flytt till Frankrike. När landet ockuperades av Tyskland anslöt de sig till den franska motståndsrörelsen.

I oktober 1944 drog sig den tyska armén sig tillbaka från södra Frankrike. De spanska republikanerna vände blicken mot Spanien och gick över gränsen i Arándalen i norra Spanien.

Tanken var att erövra ett antal byar och staden Viella och utropa en provisorisk regering i det befriade området samtidigt som en folklig resning i de viktigaste städerna över hela Spanien skulle inledas. Men Franco skickade mycket trupp från alla vapengrenar och efter en tid hade “Operation Återerövring” slagits ned. Men gerillastrider pågick fram till 1948 då kommunistpartiet deklarerade att kampformerna borde förändras, i synnerhet med tanke på att det internationella läget hade förändrats och det kalla kriget hade inletts.

USA och dess allierade backade upp diktaturer som den spanska och den portugisiska och installerade militärbaser i Natos namn. Det var bland annat mot dessa baser som Marcelino Camacho demonstrerade skuldra vid skuldra med ledande medlemmar från socialistpartiet, bland dem Felipe Gonzalez.

Men när denne kom i regeringsställning vägrade han att genomföra det krav han hade gått till val på och gav i stället sitt stöd för fortsatta USA-baser på spanskt territorium.

Dick Emanuelsson

 

Hans Ericsson på SAF:s semesteranläggning på Kanarieöarna.

När Hans “Hoffa” Ericson träffade spanska motståndsmän på SAF:s semesteranläggning på Kanarieöarna

När klassmotsättningarna skärptes i Spanien i mitten av 1960-talet och strejkerna exploderade både i antal och numerär, växte solidariteten starkt bland de svenska fackföreningarna. Men där fanns Hans “Hoffa” Ericson, ordförande i svenska Transportarbetarförbundet. Mot LO:s uppmaning till bojkott av Spanien som turistmål, reste Ericson till Kanarieöarna på en resa betald av Scanair och inhyst på Svenska Arbetsgivarföreningens turistanläggning Rocas Rojas, röda klippor. Klädd i badbyxor blev han fotograferad vid swimmingpoolen med en grogg i handen och ett extremt överhäng till mage.

Händelsen ägde rum bara en kort tid efter att en hel värld protesterat mot avrättningarna av fem spanska antifascister. Ericson påstod att han hade hemliga kontakter med spanska motståndsmän, vilket var en smaklös dålig bluff. Ericson uteslöts ur LO:s styrelse och 1980 avgick han som förbundsordförande i Transport.

Dick Emanuelsson