tisdag 14 oktober 2014

Kampen mot Francodiktaren och den svenska sovsäcken


Marcelino Camacho under en av många strejker under Francodiktaturen (1939-1975).



Kampen mot Francodiktaren och den svenska sovsäcken


Exklusivt. Latinamerikareportrarna Dick och Mirian Emanuelsson intervjuar Josefina Samper, livskamrat med Marcelino Camacho, legendarisk arbetarledare och grundare av de spanska Arbetarkommissionerna. Dessa spelade en avgörande roll i kampen mot Francodiktaturen.

“De kunde varken underkuva eller knäcka oss, än mindre kommer de att kunna tämja oss”


Video:



Del 1:

Kriget och koncentrationsläger

MADRID / 2014 / Som ung metallarbetare i slutet av 1960-talet väcktes jag politiskt av gruvstrejken och USA:s krig i Vietnam. Men även en spansk metallarbetare, Marcelino Camacho, imponerade för sitt mod, att våga konfrontera fascismen förkroppsligad genom general Franco.
Som ledare för Arbetarkommissionerna ledde Camacho masstrejkerna i Spanien på 1960- och 70-talet och fick betala ett högt pris med sammanlagt 14 år i fängelse och koncentrationsläger. 1936 anslöt han sig till den republikanska armén som frivillig mot kuppgeneralen Francisco Franco. Men som tusentals republikaner fängslades han vid krigsslutet vid Toledofronten. Han lyckades fly men greps än en gång och fördes till olika arbets- och koncentrationsläger. Han placerades slutligen i ett koncentrationslägret i den marockanska staden Tanger.

OCH DE FANNS ÄVEN I SVERIGE, exilspanjorerna som hade flytt undan Francos exekutionsplutoner 1939 då de sista bastionerna av den spanska republiken hade fallit. De utgjordes främst av fabriks- eller metallarbetare i
Karl Staf med en spansk flicka.
Göteborg, Stockholm. Vid sin sida fanns också våra egna Spanienfrivilliga, de unga svenskar som 1936-37 utan att tveka gick bakom linjerna i franska Pyrenéerna där utplacerade franska militärer stod posterade för att förhindra att dessa svenskar tog sig vidare till Barcelona eller Madrid. Där genomgick de en militär träning under några månader innan de skickades ut till fronten. Namn som Sixten Rogeby, Erik Gustavsson eller varför inte Flammans legendariske reporter Karl Staf, höll på 1970- och 80-talet föredrag och republiken och de Internationella Brigaderna som fängslade oss unga på den tiden.
Dessa internationalister hade inte varit ensamma. Tusentals från hela världen skyndade den utsatta Republiken till hjälp mot general Franco och hans allierade; Hitler och Mussolini. I Sverige pågick samtidigt ett intensivt solidaritetsarbete med både penninginsamlingar som insamlande av kläder. Över 170 av de nära 700 unga antifascistiska svenskarna som hade rest till Spanien begravdes i den spanska jorden, hyllade av det kämpande spanska folket. Ett av de vackraste kapitlen i den svenska arbetarrörelsens historia skrevs av dessa antifascister.

Internationella brigadister i Spanien 1936-39. I dag reser unga spanjorer till Donetsk för att slåss mot den ukrainska fascismen som backas upp av USA och EU. "NO PASARÁN" var parrollen då som nu.

BLAND DEM SOM OCKSÅ DROG ut i fält 1936 mot den anfallande general Franco återfanns den 18-årige Marcelino Camacho. Han hade året innan anslutit sig till det spanska kommunistpartiet. Hans pappa var anställd på järnvägen i en samhället Osma-La Rasa i provinsen Soria, 180 kilometer norr om Madrid. För att försinka de Francotrupperna saboterade han rälsen tillsammans med andra järnvägare i juli 1936. Franco förlorade 3-4 dagar i sin marsch mot den republikanska fronten.
Marcelino och hans far gömde sig i bergen och skogen eftersom falangisterna i regionen informerade de framryckande fascisttrupperna om vilka som hade deltagit i sabotaget. Marcelino gick söderut och över bergen mot Madrid och anslöt sig till de republikanska armétrupperna och stred fram till 1939.

Marcelino och Josefina och hustrun till en politisk fånge i Carabanchelfängelset, samma dag som Marcelino frigavs.


VID KRIGSSLUTET FÄNGSLADES han vid Toledofronten. Efter några månader lyckades han fly och gick under jorden. Men Camacho greps än en gång och fördes till olika arbets- och koncentrationsläger innan han slutligen placerades i koncentrationslägret Cuesta Colorada i den marockanska staden Tanger.
1944 flydde han även från detta läger och tog sig över gränsen till den franska kolonin Algeriet. Han anlände till staden Oran där det fanns en stor spansk koloni och en välorganiserad organisation för både det franska som spanska kommunistpartiet. Där träffade Marcelino Camacho den unga kvinnan Josefina Samper, ett möte och förhållande som skulle komma att blomma i över 70 år, år fulla av kamp, umbäranden men med en övertygelse som gjorde dem både älskade som fruktade.

Från gruvbyarna i södra Spanien till Algeriet

Josefina Samper med sin livskamrat under
70 år i bakgrunden
Hon tar emot oss med ett leende från det ena örat till det andra och en kyss på bägge kinder. Hon lever sedan 2010 i förorten Majadahonda, en timmas bussresa från Madrids centrum. Resan tar oss genom de nya arbetarförorterna i Madrid men även villaområden där det blommar för fullt.
– Från 1957 till 2010 bodde vi i stadsdelen Carabanchel. Jo, där fanns också det ökända fängelset och när Marcelino fängslades så sparade vi i alla fall busspengarna, säger hon och vi skrattar.
– Men när Marcelino började bli dålig i benen sökte vi efter en annan lägenhet eftersom vi bodde på fjärde våningen utan hiss.


LÄGENHETEN ÄR MYCKET ENKELT MÖBLERAD. På väggarna hänger tavlor eller fotografier på släktingar eller historiska affischer som påminner om ett liv helt ägnat åt kampen mot fascismen och för den spanska arbetarklassen. Che Guevara utmärker sig så klart med sitt porträtt bland spanska arbetare.
Marcelinos arbetsrum står intakt. Det är precis som om han hade rest sig från den enkla skrivbordstolen och i nästa ögonblick lämnat jordelivet utan att göra något större väsen av sig. Och Josefina har inte velat röra någonting.
Men alla stora spanska dignitärer som kung Juan Carlos och olika politiska ledare från kampen mot Francodiktaturen hyllade denne arbetarledare när han begravdes i oktober 2010.

NÄR VI SÄTTER OSS MED JOSEFINA och hennes dotter Yenia så målar de under en och en halv timma upp ett helt liv i kamp, umbäranden men en övertygelse och glädje av att haft privilegiet att ha deltagit i den historiska kampen som efter 36 år i praktiken fällde Francodiktaturen.
– Jag saknar han jättemycket, säger hon plötsligt med något drömmande och tårögt i blicken. Men i nästa ögonblick återfinner den 88-åriga kvinnan sig och ler återigen med hela ansiktet.
Vi förklarar att vi inte i första hand har kommit för att göra ett porträtt av Marcelino utan av henne och Marcelino, om fragment av deras gemensamma liv och kamp under 70 år och under de dramatiska perioderna av Spaniens historia.
För Josefina är ingen skugga av den mest legendariske arbetarledaren i Spanien under det förra seklet, grundaren och den självklare ledaren för de spanska Arbetarkommissionerna. För Josefina anslöt sig inte till kommunistpartiet för att Marcelino var partimedlem. Redan som 14-åring, tre år innan hon såg Marcelino för första gången, gick hon in i partiet.

Yenia och Josefina, mord och dotter.

– JAG FÖDDES DEN 8 MAJ 1927 i gruvsamhället Fondón i Andalusien. Min pappa var gruvarbetare och som så många andra drabbades han av arbetslösheten när gruvorna stängdes. Han hade en farbror som hade slagit sig ner i Oran i Algeriet och uppmanade min pappa att också åka dit. Och det gjorde han. Efter ett år kom resten av familjen dit.
Josefina, i dag 88 år, var bara 4 år när hon kom till Algeriet. Hon hade tur att komma in på den allmänna franska skolan på en begränsad kvot för immigranter. Hon lärde sig snabbt franska som i praktiken blev hennes modersmål.
– Min far ville inte berätta särskilt mycket om tiden från krigsslutet och tiden i lägren i Marocko och senare flykten till Algeriet. Men vi har under åren plockat ur honom det ena och det andra och lagt ett väl dokumenterat pussel, säger Yenia Camacho, 64, Marcelinos dotter, med ett lätt skratt vid minnet.
Hon säger att trots nederlaget, arkebuseringarna och förföljelsen mot republikanerna efter 1939, inledde kommunisterna omedelbart organiseringen och motståndet mot den segrande fascismen.
– Den Röda Hjälpen startades och med den stödet till de politiska fångarna. Min far som 1939 hade återvänt till Madrid under falskt namn, greps igen och fängslades under sex månader. Eftersom han hade varit frivillig i de republikanska trupperna, skickades han till ett “arbetskompani”. Det var i praktiken ett tungt straffarbete över hela Spanien, identiska till den arbetskraftsreserv som Hitler använde i det tyska monopolkapitalets fabriker. De började först på landsvägar men slutade i fabrikerna som finns dokumenterade vilka det var.

Flykten och Shakalernas “spratt”

Flykten från koncentrationslägret Cuesta Colorada försiggicks av uppgifter som Marcelino hade fått från Spanien som talade om att hans syster hade gripits och att hans huvud stod på spel.
– Min far och två fångar till förberedde flykten genom att under en tid placera ut påsar med mat i utkanten av lägret. När flykten väl var ett faktum hade schakalerna i öknen konsumerat all mat, säger Yenia med ett lätt skratt vid minnet.
I Algeriet fängslades han återigen i Oran, men denna gång av franska trupper. Men än en gång flydde Camacho och lyckades komma i kontakt med partiet som i sin tur organiserade Camachos hemliga gömställe i Oran.

Francofascismens krigsbrott. I Spanien beräknas det finnas 350.000 massgravar som den sittande makten vägrar att utreda och undersöka för att gå till brotten med den spanska fascismens brott under och efter kriget.



UNDER KRIGET, MEN FRAMFÖRALLT VID KRIGSSLUTET, anlände massor av båtar till Oran. De hade avlöpt från Alicante i Spanien med tusentals spanjorer som flydde för att undvika att ställas inför militärtribunalerna.
– Det sista fartyget som gick från Alicante, en engelsk kolbåt, var så överlastad med flyktingar att den nästan gick under. Många fick inte plats, de kastade sig i havet eller begick självmord för att undgå att gripas av fascisterna. Dessa leddes av de italienska trupperna som tågade in i Alicante.
– Vi såg när dessa av flyktingar överfulla fartyg anlände till Oran och tvingades ankra på redden. Det sista fartyget från Alicante tilläts bara att släppa i land pensionärer, gravida och barn som härbärgerades i vad som var det gamla fängelset i Oran. De eskorterades av jättelika senegaleser (från franska Främlingslegionen) och flyktingarna var dödsrädda.

DE BÄGGE KVINNORNA BERÄTTAR OM HUR de etablerade spanska immigranterna, och framför allt de välorganiserade kommunisterna, organiserade både ekonomiska insamlingar som småbåtar för att männen som blivit kvar i fartygen inte skulle svälta ihjäl.
– Jag var 12-13 år och kunde inte simma, säger Josefina. Men det var livsviktigt att kamraterna ute på redden inte svalt ihjäl. Och där paddlade vi när vi inte distribuerade partiets underjordiska tidning “Mundo Obrero” (Arbetarvärld)” eller “España Popular”, Det Folkliga Spanien.
Hennes mamma tvättade kläder för andra familjer medan hennes pappa slet i gruvorna. Trots sina unga år arbetade hon redan som 12-åring som textilarbeterska och organiserade ungarna i bostadsområdena. En av uppgifterna bestod i att binda samma tomburkar som omedelbart började skramla när polisen anlände i sin jakt efter republikaner som gömdes av spanjorerna med arbetstillstånd i Oran.
– Vi flyktingar bildade ett kooperativ som bestod i att producera tofflor. En politisk flykting gjorde sulorna som monterades av andra. Den som producerades minst fick jobbet att gå ut och sälja dem på stan, säger Josefina lyriskt.
Brölloppet den 22 december 1947.
Trots att hennes pappa aldrig hade varit medlem i kommunist- eller socialistpartiet, hade han en stark klasskänsla, menar Josefina.
– Ibland avskedades han, trots att han var betraktad som en skicklig yrkesman. Avgångsbetyget var skrivet med röda bokstäver vilket betydde att han var fackligt organiserad.

Josefinas första möte med Marcelino ägde rum på en “Välkomstfest för nyanlända flyktingar”. Kommunistpartiet arrangerade det i Oran i början av 1944. Den 22 december 1947 gifte de sig och året därefter föddes Yenia och några år senare Marcel. Men det skulle dröja till 1957 då de kunde återvända till Spanien efter att Franco beslutat om att utfärda en benådning, bland dem Marcelino Camacho.
– Men innan vi hade kännedom om benådningen hade min pappa dömts till sex månaders fängelse av det franska kolonialministeriet för “otillåten politisk aktivitet” och dömdes också till utvisning. Det var egentligen en ren tur att Franco hade utfärdat dekretet om benådning vid samma tidpunkt. Det tillät dem som hade flytt från koncentrationslägren att återvända till Spanien, berättar Yenia som då var 8 år.

Del 2:

Arbetarkamp i fabrikerna och kvinnokamp bland falangisterna


DEN 18 JULI 1957, årsdagen för Francos militärkupp 1936, återvände familjen Camacho-Samper till Spanien. Marcelino Camacho, som redan 1935 hade anslutit sig till kommunistpartiet, hade med ett hår undgått att skickas av partiet till Pyrenéerna * där de första gerillastriderna i bred skala hade inletts mot diktaturen. Partiet hade avdelat andra uppgifter för den 39-årige Camacho.
– Tillbaka i Spanien handlade det om att ge allt i det komplicerade underjordiska arbetet. Marcelino började arbeta som svarvare på Perkins Hispania, en fabrik som bland annat producerade traktorer. Marcelino utmärkte sig som en av de bästa metallarbetarna, säger Josefina.

Under ett gemensamt strejkmöte mellan socialdemokratiska UGT och den bredare men av kommunistpartiet dominerade Arbetarkommissionerna. Camacho tvåa från vänster.

Men hennes make var samtidigt en bricka i ett tvåfrontsarbete. Kommunistpartiet använde sig av alla former av masskamp, också i de så kallade vertikala fackföreningarna som hade skapats av regimen och dit alla arbetare var anslutna. Han valdes till förtroendeposter i detta “gula” fack. Men samtidigt konspirerade han tillsammans med sina partikamrater för att bygga upp ett klassmässigt enigt fack som senare skulle bli Arbetarkommissionerna (CC.OO.).
Kommunisterna verkade politiskt i underjordiska particeller som hade uppgiften att politiskt orientera och organisera den stora massan av arbetare. PCE hade enbart i Madridregionen som mest 40 olika publikationer, dagstidningar, veckotidnignar och andra medier som såldes och spreds regelbundet. På de stora arbetsplatserna förfogade particellen över en egen bulletin där den underjordiska kampen kompletterades med den öppna masskampen. I spetsen för denna kom Marcelino att gå.

I MITTEN AV 1960-TALET skärptes klassmotsättningarna i Spanien och strejkerna exploderade både i antal och numerär. Arbetsmarknadsministeriets “poliser” varnade företaget för om det inte avskedade Camacho skulle ministeriet stänga det. Marcelino Camacho blev inte bara avskedad.
– Min pappa dömdes till 20 års fängelse 1967 för att ha lett både strejker och andra manifestationer. Och jag har ett alldeles speciellt minne från hans tid i fängelset, säger Yenia.
– Jag har fortfarande en svensk sovsäck i min lägenhet som är ett fysiskt bevis på den svenska solidariteten med min far under hans tid i fängelset. Innandömet är rosa med blommor, berättar Yenia och de bägge kvinnorna skrattar vid minnet av den legendariske arbetarledaren som inte knäcktes av ett fängelsestraff på 20 år mitt under Francofascismen och som varje natt somnade in i fängelset i en sovsäck med rosa innandöme.
– För oss i familjen var det alltid “Den Svenska Sovsäcken” och inne i fängelset var denna solidaritet oerhört viktig som ett, inte bara materiellt stöd, utan framför allt ett moraliskt stöd till fångarna. Sovsäcken gjorde min far sällskap inte bara i Carabanchel utan också i fängelset i Segovia, Soria och Saragozza. Och sovsäcken har jag fortfarande kvar i min bostad som ett bokstavligt fysiskt solidaritetsbevis från de svenska arbetarna.

En demonstration 1975 mot diktaturen. Det återstod bara månader.
Foto: Arbetarrörelsens arkiv.

MARCELINO HADE OMEDELBART vunnit sympati bara några månader efter att han börjat arbeta på Perkins 1957. Han valdes till förtroendeposter i det vertikala “gula” facket men konspirerade tillsammans med sina partikamrater för att bygga upp ett klassmässigt enigt fack som senare blev Arbetarkommissionerna.
Den första organisationen av Arbetarkommissionerna (CCOO) bildades bland Madrids metallarbetare 1962. Möten hölls överallt där det var möjligt; i kyrkorna eller andra privata lokaler med ett litet antal personer. Arbetarkommissionerna var fortfarande inte illegala som kommunistpartiet. Och inom regimen rådde det de första åren en viss förvirring för de vertikala facken hade, med kommunisternas aktiva deltagande, fått ett visst uppsving men vad regimen inte då visste var att kommunisterna agerade inom dessa fack, säger Yenia.
1966 presenterar Arbetarkommissionen sina avtalsförslag av fyra representanter som möts med det klassiska svaret; fängslanden, bland dem Marcelino Camacho som hamnar i Carabanchel.

REGIMEN BLEV ALLT BRUTALARE OCH repressionen intensifierades och med den, arbetarnas och kvinnornas, bland dem Josefinas, metoder för att överlista polisen när denna ryckte ut när de fick känning om ett möte bland arbetarna. Med arbetarprotesterna inleddes även andra folkliga rörelser, som till exempel studenterna och kvinnorna, sin kamp.
– Det fanns en Förening för Hemmafruar som tillhörde den Feminina Sektionen för stöd till Franco. De progressiva kvinnorna, däribland min mor, inledde ett konkret arbete i denna Falangiststyrda förening. De gjorde flygblad som handlade om de ökade levnadsomkostnaderna och delade ut dessa bland kvinnorna som handlade på marknaden.
Efter en tid inom falangistkvinnornas organisation hade Josefina och hennes upproriska kamrater skapat en rörelse inom Francokvinnornas förening som kallade sig för den Demokratiska Kvinnorörelsen.
Strejk bland Fiatarbetare 1971.
– Så klart var det de kommunistiska kvinnorna, bland dem min mor och syster, som var aktiva och drivande. Och en av de viktigaste arbetsuppgifterna utgjordes av arbetet inom Solidaritets-Kommissionen. Denna arbetade å sin tur mycket nära Arbetarkommissionerna och en av dess uppgifter var att samla in pengar till stöd för de politiska fångarna över hela landet. Min mor arbetade alltid med denna konkreta form av arbetsuppgifter, säger Yenia.

DESSA KVINNOR GENOMFÖRDE ett systematiskt gräsrotsarbete i arbetarstadsdelarna där de hyrde lokaler där de kunde alfabetisera i första hand kvinnorna. På 1960- och 70-talet var en stor andel av spanjorerna analfabeter eller semianalfabeter. I botten på denna uppgift för en mänsklig rättighet fanns det politiska perspektivet.
– Jag deltog aldrig i det massarbetet utan jag anslöt mig till kommunistpartiet redan vid 17 års ålder. Min huvudsakliga uppgift hade jag på universitet. Men hela den här perioden där den demokratiska kvinnorörelsen agerade är mycket intressant för den spelade en oerhörd viktig roll i kampen mot diktaturen.
Josefina ler när hon hör sin dotter med frenesi berätta om en tid av enorm repression i Spanien men också hur ett folk sakta men säkert reste sig med kravet; “LIBERTAD-AMNESTIA”! frihet och amnesti.  Hon säger att hon aldrig blev fängslad men att polisen alltid hotade med att fängsla kvinnorna.
– Besöken i fängelset var viktiga för fångarna. Ha! säger Josefina och småskrattar, när jag frågar henne om kvinnorna smugglade in Mundo Obrero och andra publikationer till kamraterna innanför murarna.
– I de dubbla bottnarna av matpaketen placerades den underjordiska propagandan. Demokratiska advokater smugglade också in litteratur till fångarna bland sina dokument. Det centrala i vår kamp för fångarna var ett erkännande av dessa som just politiska fångar. För i Francos Spanien existerade inte termen politiska fångar. Vi satte det kravet i blixtbelysning samtidigt som både manliga som kvinnliga politiska fångar genomförde hungerstrejker och andra kampformer innanför murarna. Vi sökte upp personligheter både i Spanien som i utlandet för att få deras stöd. Vi genomförde “inlåsningar” i kyrkor för att slå hål på den “tystnadens mur” som diktaturen hade skapat kring fångarna. 

Falangistpräster. OpusDei hade ett bedövande stöd hos Francodiktaturen.

MASSDEMONSTRATIONERNA OCH STREJKERNA avlöste varandra under den första hälften av 1970-talet i Spanien. Trots den statliga terrorn var det omöjligt för regimen att hålla tillbaka trycket.
Den 20 december 1973, när amiral Luis Carrero Blanco som vanligt passerade med sin kortege och livvakter på gatan Calle de Serrano, exploderade en nergrävd bomb. Detonationen var så kraftig att bilen flög över fem våningar upp i luften och hamnade på en terrass på andra sidan taket.
Blanco hade utsetts till premiärminister och sågs som Francos efterträdare, medlem av den “inre hårda kärnan” av frankister. Den baskiska väpnade-politiska organisationen ETA låg bakom bakhållet som, enligt alla historiker, både skyndade på regimens fall och innebar en politisk förskjutning från just den hårda linjens män till mer moderata frankister. De senare insåg att “La Transición”, övergången, från diktatur till borgerlig representativ demokrati, inte skulle vara möjlig med frankister av Carreo Blancos kaliber. Risken var uppenbar att en konfrontation mellan folket och de sista resterna av Francos förtrogna skulle försätta både kapital och dessas egendomar i fara.



DEN 20 NOVEMBER 1975 AVLED FRANCO. Men det skulle dröja ända tills 1976 då den allmänna amnestin, “Proceso 001”, beslutades och de första fångarna släpptes. Då hade Marcelino Camacho suttit fängslad i nio år.
– Kung Juan Carlos utfärdade dekretet men det vara bara de fackliga politiska fångarna som det tillämpades på, och på ett skamfullt sätt. Min son hade precis fötts och vi stod där från klockan 3 på eftermiddagen till 1-2 på natten då han kom ut. Mitt i optimismen att allt skulle förändras så fanns där också förlusten av nästan tio år av hans liv då hans far hade gått bort, jag hade gift mig och fått barn, och så vidare, säger Yenia.
När Marcelino Camacho lämnade fängelset fällde han de bevingade orden inför sina kamrater och reportrar som hade kommit för att bevittna den historiska dagen:
De kunde varken underkuva eller knäcka oss, än mindre kommer de att kunna tämja oss”.
Och det var en obruten man som lämnade fängelset. Året efter utsågs han till generalsekreterare i Arbetarkommissionerna, samma år som han valdes till parlamentsledamot för kommunistpartiet.

Camacho fri! Foto: S.E. Sjöberg.

HUR SER DE TVÅ KVINNORNA, som på första parkett har upplevt en epok av sociala och politiska konvulsioner i Spanien, hur dagens Spanien återigen reser sig?
– Jag tror att kampen i dag på något sätt är mer komplicerad än vad den var igår. Klassmedvetenheten är inte lika stark som när vi, Marcelino och kamraterna, tog strid, och det mitt under fascismen, säger Josefina.
Yenia:
– I dag är den sittande maktens ideologiska apparat starkare än vad den var igår och den förfogar över mekanismer för att kontrollera klasshegemonin. Vi delade ut flygblad och sålde Mundo Obrero. I dag är det rätt så annorlunda. Rädslan att förlora arbetet är uppenbar och den känner alla av i ett land där sex miljoner av 40 går arbetslösa.
– Naturligtvis existerar den antagonistiska motsättningen mellan kapital och arbete, i fabriker och på arbetsplatser. Men vad vi i dag ser är också uppkomsten av nya hoppingivande sociala rörelser av unga som organiserar sig. Det är en flora av så kallade “plattformar” av olika slag som strider för att slå tillbaka försöken att sälja ut och privatisera eller stänga den allmänna sjukvården, utbildningen och en rad andra samhällsområden. Massor av människor i Spanien organiserar sig i dag och mobiliserar mot en ekonomisk och politisk modell som har gjort bankrutt på alla nivåer, understryker Yenia.
Och Josefina tillägger:
– Marcelino kunde uppleva de första stora demonstrationerna mot krisen innan han gick bort den 29 oktober 2010. Jag vet att han gärna skulle ha velat vara med och intagit sin plats i kampen för människovärdet. Men vad han efterlämnade sig var ett outplånligt verk som för alltid är inskrivet i den spanska arbetarklassens historia.
Dick och Mirian Emanuelsson



Efterkrigsgerillan

I oktober 1944 inleddes de första gerillastriderna i bred skala mot diktaturen. Gerillasoldaterna utgjordes av 7.000 spanjorer som efter 1939 hade flytt till Frankrike. När landet ockuperades av Tyskland anslöt de sig till den franska motståndsrörelsen.
I oktober 1944 drog sig den tyska armén sig tillbaka från södra Frankrike. De spanska republikanerna vände blicken mot Spanien och gick över gränsen i Arándalen i norra Spanien.
Tanken var att erövra ett antal byar och staden Viella och utropa en provisorisk regering i det befriade området samtidigt som en folklig resning i de viktigaste städerna över hela Spanien skulle inledas. Men Franco skickade mycket trupp från alla vapengrenar och efter en tid hade “Operation Återerövring” slagits ned. Men gerillastrider pågick fram till 1948 då kommunistpartiet deklarerade att kampformerna borde förändras, i synnerhet med tanke på att det internationella läget hade förändrats och det kalla kriget hade inletts.
USA och dess allierade backade upp diktaturer som den spanska och den portugisiska och installerade militärbaser i Natos namn. Det var bland annat mot dessa baser som Marcelino Camacho demonstrerade skuldra vid skuldra med ledande medlemmar från socialistpartiet, bland dem Felipe Gonzalez.
Men när denne kom i regeringsställning vägrade han att genomföra det krav han hade gått till val på och gav i stället sitt stöd för fortsatta USA-baser på spanskt territorium.
Dick Emanuelsson



 
Hans Ericsson på SAF:s semesteranläggning på Kanarieöarna.

När Hans “Hoffa” Ericson träffade spanska motståndsmän på SAF:s semesteranläggning på Kanarieöarna

När klassmotsättningarna skärptes i Spanien i mitten av 1960-talet och strejkerna exploderade både i antal och numerär, växte solidariteten starkt bland de svenska fackföreningarna. Men där fanns Hans “Hoffa” Ericson, ordförande i svenska Transportarbetarförbundet. Mot LO:s uppmaning till bojkott av Spanien som turistmål, reste Ericson till Kanarieöarna på en resa betald av Scanair och inhyst på Svenska Arbetsgivarföreningens turistanläggning Rocas Rojas, röda klippor. Klädd i badbyxor blev han fotograferad vid swimmingpoolen med en grogg i handen och ett extremt överhäng till mage.
Händelsen ägde rum bara en kort tid efter att en hel värld protesterat mot avrättningarna av fem spanska antifascister. Ericson påstod att han hade hemliga kontakter med spanska motståndsmän, vilket var en smaklös dålig bluff. Ericson uteslöts ur LO:s styrelse och 1980 avgick han som förbundsordförande i Transport.
Dick Emanuelsson

onsdag 3 september 2014

Spaniens kvinnor slår tillbaka mot förnedrande lagar

Pamplona, Baskien: Gure gorputza, gure erabakia som på baskiska betyder “Vår kropp, vårt beslut”. Foto: ahotsa info




Skydd för Moderskapet eller kvinnans rätt att bestämma över sin kropp?

Spaniens kvinnor slår tillbaka mot förnedrande lagar


Flammans Dick och Mirian Emanuelsson tar i detta reportage med oss till ett baskiskt kvinnokooperativ, träffar tre unga kvinnor i en bergstad intervjuar vänsterns Clara Alonso i Madrid. Den gemensamma kampen är att slå tillbaka nya abortlagar som för Spaniens kvinnor nästan betyder “tillbaka till Francodiktaturen”.

BASKIEN / MADRID / Det finns platser som för alltid sätter sig på hjärnbalken för sin otroliga skönhet. Dalen Basaburua i den autonoma baskiska provinsen Navarra är en sådan. Bergen med sina susande gröna skogar som omger dalen som nästan gränsar till Frankrike bara en timma till Biscayabukten. Det är ett okänt semestermål för svenskarna som far till Barcelona eller Madrid men sällan ger sig in i det som är verkliga pärlor i Spanien. Kommunen som också heter Basaburua styrs av det baskiska vänsterpartiet Bildu. Partiet godkändes med en röst övervikt av den spanska författningsdomstolen 2011 och blev, trots bara några månaders valkampanj det största partiet vad gäller antalet fullmäktigeledamöter, 1138 av totalt 4472 i de baskiska provinserna.

Delar av medlemmarna i kvinnokooperativet i restaurangen.
Det är lördagskväll och Flamman är inbjuden till en midnattsmiddag av borgmästaren Ricardo ´Ricky´ Arangoa. Stackars levern, säger Mirian som är naturterapeut. Levern arbetar mellan 1-3 på natten och kroppen ska helst inte konsumera något efter 8 på kvällen. Men i Spanien, där man äter både gott och mycket serveras middagen sällan innan 10 på kvällen.
I bottenvåningen på borgmästarens hus i byn Jauntsarats finns en liten restaurang och affärsbutik. Här är det kvinnokooperativet i Basaburua som sedan tre år håller i trådarna i det som utgör kommunens sociala referenspunkt. Kooperativet lyder under Kvinnoföreningen i Basaburuadalen.
I restaurangen finns en fotoutställning som beskriver den baskiska kvinnans ställning i historiska termer fram till dags dato då den kämpar för rätten till att bestämma över sin egen kropp, rätt till abort utan att den mäktiga katolska kyrkan ska lägga sig i.
– Många ansträngningar har lagts ner i arbetet med att skapa kooperativet och få affären och restaurangen på fötter, säger Mikaela Alizalde, en av de drivande i styrelsen.
– Enligt lagen måste affären hålla öppet varje dag året runt, från morgon till sent på kvällen. Och för det behövs det mycket folk som så klart kostar pengar i löner i en liten kommun som Basaburua med drygt 800 invånare, tillägger Inma Fernandez.
Inma och Mikaela, eldsjälar i kvinnokooperativet.
 
Hon är en ganadera, boskapsägare, som i politiska termer brukar vara extremt högerreaktionära. Men Inma är vänster och inte en boskapsägare av stora mått.
– Jag har en tjur och 20 kor som jag själv mjölkar varje morgon. Min man arbetar i Pamplona, 35 km härifrån och jag sköter gården, säger Inma med sina röda kinder och det blonda håret.
Basaburuadalen är en traditionell plats för boskapsskötsel där gårdarna är stora och där bristen på kvinnor har varit ett typiskt fenomen. Gården går i arv till den äldre sonen och så fortsätter det generation efter generation. De existerande kvinnorna förblev hemmafruar. Naturligtvis får det återverkningar på mentaliteten och synen på kvinnorna.
– De uppväxande kvinnorna, om de kunde, for till Pamplona för att studera eller för att arbeta och där förblev de. Här fanns det ingen framtid för dem om de verkligen ville förverkliga sig som kvinnor och som människa. Vad vi har fått här är många ensamma män med enorma hus, säger Inma, som alltså är raka motsatsen till prototypen av boskapsägare i Basaburuadalen. Men under de senare åren har många unga barnfamiljer flyttat in i kommunen.

En baskisk bondkvinna i Basaburuadalen.

Kvinnokooperativet, säger Mikaela, samlas framför allt inför stora aktiviteter. Då är det kanske 30 personer närvarande. På de andra mötena blir det färre kamrater. En kärngrupp på 4-5 kvinnor är de som driver på.
– Det är så typiskt för vi kvinnor är indragna i tusen uppgifter samtidigt, fortsätter Mikaela. För i Basaburuadalen finns det många organisationer och vi kvinnor deltar aktigt i dessa. Det är naturligtvis en framgång mot tidigare.
Hur ser männen på att kvinnorna organiserar sig, öppnar affär och restaurang, reser till olika städer i Baskien för att demonstrera eller göra uppvaktningar av myndigheter kring specifika kvinnofrågor? undrar Flamman.
– Nej, de ser inte det som en “intern fiende”. De hjälper oss med publicitet, banderoller med mera, säger Inma och Mikaela tillägger:
– För fyra år sedan då vi gjorde vår första årskalender var det lite gnäll. Ha! Bara kvinnor i en kalender, sa en del medan andra tyckte det var en bra idé i tron om att det bara skulle vara lättklädda damer i bild från dalen.

De skrattar vid minnet av den första kalendern där fotona över de kvinnor som var publicerade i kalendern kommenterades i en plats där alla, mer eller mindre, känner varandra.
– Men den togs emot mycket bra och vi distribuerade till alla hushåll i dalen. Målet var att göra kvinnan och allt som rör hennes vardag och drömmar synlig. Kalendern hänger uppe i alla hem och är ett synligt bevis för att vi existerar. Den är samtidigt en agenda där familjen gör sina noteringar för dagen eller veckan, säger Inma. 
Framsidan på årets kalender

– Vi skickade ut en förfrågan till organisationerna i dalen där vi bad om synpunkter om kvinnans deltagande och hur denna kunde förändras och förbättras. Nu är kalendern “normaliserad” och i slutet av året frågar folk med iver i rösten “när kommer Kalendern”?
Kalendern är en vacker samling av fotografier, månad för månad. De dåtida baskiska kvinnornas daliga kamp, flickor och barnskötare på daghem, flickor och kvinnor i den otroligt vackra naturen i denna del av Baskien, det enorma rika kulturutbudet som Baskien uppvisar i form av dans, musik och sång, jordbruket, kvinnoföreningens deltagande i massdemonstrationerna för att få hem de politiska fångarna som är utspridda över den övriga delen av den spanska staten eller vandringarna i de snöklädda bergen som omger Basaburuadalen.

Arbetet för Basaruadalens kvinnoförening är tufft. Kanske kvinnor mer än män inser att hjärnan och kroppen också behöver avkoppling.
– Vid ett möte med tusen frågor på dagordningen så var vi så uttröttade att vi beslutade att lägga allt åt sidan och resa till en badort vid kusten helgen därpå. Och så blev det och så är det numera var sjätte månad när vi reser till ett bestämt resmål. Det förstärker också samhörigheten mellan oss kvinnor i föreningen och dalens kvinnor, menar Inma.

Men i provinsen Navarra liksom i övriga Spanien finns den vad Mikaela och Inma kallar för den förhatliga lagstiftningen mot abort och ett nästan förnekande av kvinnans rättigheter. Den ärkereaktionära strömningen inom den katolska kyrkan Opus Dei, har starkt inflytande i Navarraprovinsen men inom de högre samhällsklasserna.
Och det handlar inte bara om ett försök att “föra kvinnans rättigheter tillbaka till stenåldern”, som Mikaela uttrycker det, utan i all sin cynism både stödja den privatiserade hälsovården som att ge den möjlighet att tjäna pengar på kvinnans begränsade rätt till abort.
– Det genomfördes sammanlagt 844 aborter år 2011 i Navarraprovinsen. Aborterna utfördes till 99,64 % på privata sjukhus eller kliniker, bara i tre fall på ett offentligt sjukhus. Men den offentliga informationen ansvarade till 86,37 % av allmänna inrättningar, berättar Mikaela och skisserar hur statistiken över aborten ser ut i denna del av Spanien:
Antalet graviditetsveckor:
  • 8 eller färre: 68,95 %.
  • 9-12 veckor: 18,83 %.
  • Från 12 veckor: 12,20 %.
Motiv för abort:
  • På begäran av kvinnan: 767 fall eller 90,87 %.
  • Allvarlig risk för liv eller hälsa av den gravida kvinnan: 3,43%
  • Risk för allvarliga fostermissbildningar: 5,094%.
Metod för ingripande:
  • Kirurgisk metod: 46,90%.
  • Farmakologisk metod: 52,56%
Inma och Mikaela, Laura och alla de andra kvinnorna i Basaburuadalen har under de senaste åren väckt medvetandet på framför allt många kvinnor som dragits in i kampen för ett verkligt människovärde och som kvinnor med lika rättigheter som männen. Och att det inte är tomma ord, det blir vi medvetna om strax innan midnatt då vi efter flera hemmatillverkade Pacharan (slånbärslikör) går uppför tre trappor in i matsalen där borgmästaren och hans närmaste har tillagat en bastant bönsoppa med rejäla fläsktärningar som sedan följs av “huvudrätten” som är kyckling kokat i olivolja.
– Oh, vad gott! säger Mirian, men aj, aj, aj för levern som ska börja jobba när som helst!
– Ingen fara, säger borgmästaren och häller upp mer Pacharan.

Kvinnokooperativets olika aktiviteter stärker gemenskapen mellan kvinnorna.

Biskopen i San Sebastian (Donostia), den näst största staden i Baskien, José Ignacio Munilla tillhör den kretsen av prelater som går i bräschen för att slå sönder den rätt till abort som till och med Partido Popular-regeringen Mariano Rajoy föreslår. Munilla vill inte se ett enda undantag som kan ge kvinnan rätt till abort, varken våldtäkt eller deformationer av fostret, som han sa i en intervju med El País den 5 mars i år, alldeles i anslutning till debatten i den spanska kongressen.
El obispo de San Sebastián, José Ignacio Munilla, en la diócesis guipuzcoana. | J. García Koch
Biskop José Ignacio Munilla

– Man kan inte åberopa kvinnans rätt att bestämma eftersom det finns många kvinnor som aborterar under tryck av sin man, sin familj eller sin arbetsgivare.
Han beklagar att “samhället har anpassat sig till abort” och han påminner om att “i försvaret av livet kan det inte finnas några undantag. I frågan om våldtäkt menar biskopen att “man kan inte rättfärdiga en orättvisa med en annan, och i ett sådant fall kan utvägen bli en adoption, som Moder Teresa i Calcutta gjorde.

Vi reser till den lilla staden Arrasate (på spanska Mondragon) med 22.000 invånare i provinsen Gipuzkoa. Där träffar Flamman de tre unga kvinnorna Anaia Etxabe, Garazi Beclatse Barberan och Itsaso Ruiz. De har precis kommit tillbaka från ett läger med 1200 ungdomar som arrangerats av ungdomsförbundet Ernai, som på baskiska betyder det scoutliknande Uppmärksam och Vaken, men som är allt annat än scoutmässigt politiskt.
Ernai bildades så sent som 2 mars 2013 och är formellt fristående men ses som ett ungdomsförbund till det baskiska vänsterpartiet Sortu,. Det anklagas i sin tur av högern för att vara det olagligförklarade Batasunas efterträdare. På baskiska betyder Sortu Födas, Uppstå och Skapa. Både Sortu och Ernai har som politiskt mål ett självständigt socialistisk Baskien.
– Många unga kvinnor är anslutna till Ernai, säger Itsaso, 19 år. Majoriteten av medlemmarna i Arrasate är kvinnor och det beror kanske på att vi har inlett ett feministiskt projekt för att skapa förutsättningar för ett feministiskt samhälle, lägger hon till.
Anaia Etxabe, Itsaso Ruiz och Garazi Beclatse Barberan.

De tre är samstämmiga i att den baskiska kvinnan i dag är mycket mer politiskt vaken och intresserad av att organisera sig och slåss för sina intressen och rättigheter.
– Vi ser hur kvinnan deltar mycket mer aktivt än tidigare. Ernais arbetssätt och stadgar stimulerar de unga kvinnorna att kämpa för sina intressen genom att föra fram dem till positioner inom organisationen, ge dem skolning som en rörelse som säger sig vara revolutionär, socialistisk och feministisk måste göra för att uppfylla sin historiska roll för att ge både man och kvinna en plats i denna kamp, understryker Anaia, 18 år.
Hur reagerar den baskiska och spanska ungdomen inför den djupa ekonomiska krisen där 54,5 procent av ungdomen i Spanien står utan ett arbete eller möjlighet att studera, där 700.000 ungdomar med hög utbildning har tvingats utomlands för att finna ett arbete? undrar Flamman.
– Krisen i världen för kapitalismen drabbar också oss oerhört hårt, i synnerhet ungdomen. Trots att många ungdomar har fått en bra och lång utbildning står vi oss slätt när krisen slår till med full kraft. Men för oss i Baskien står det klart att vägen handlar om en befrielse och en egen stat som är Euskal Herria (Baskien). En egen stat ger oss mer instrument att forma oss som personer och utarbeta nya alternativ för de gamla som kapitalismen har tillämpat är utlevade, understryker Garazi.
– Vi måste rulla tillbaka modellen som har privatiserat så mycket, till exempel skapa universitet av folket och för folket, lägger Anaia till.


Jag frågar dem hur de känner sig inför det faktum att Rajoy vill frånta dem rätten att bestämma över sin egen kropp just i den ålder då fertiliteten är som störst och i stället vara deras “beskyddare” för deras “moderskap”?
Ögonen mörknar.
– Han vill föra oss tillbaka till stenåldern eller åtminstone till 1985 och upphäva alla de erövringar kvinnor har gjort i hård kamp, både i Baskien som i den spanska staten, säger Itsaso. Ingen ska komma och säga att han bestämmer över våra kroppar.
Går baskiska och kvinnor i Spanien i allians för att bekämpa ett lagförslag som drabbar alla kvinnor?
– Vi deltar i ett gemensamt arbete med andra feministiska och ungdomsrörelser från andra delar av Spanien där vi skapar nätverk och band för att slå vakt om och bredda ungdomars och kvinnors rättigheter och där är frågan om aborten högst aktuell just nu.
Video, intervju med Mikaela och Inma:
http://youtu.be/iueiXfmzWYM?list=PLC683E4C625F02F0A


I Pamplona och över hela den spanska statens territorium har tiotusentals kvinnor och män gått ut i stora demonstrationer i försvaret av rätten till abort. På bilden har en stor banderoll hängts upp med texten: "Vår kropp, vårt beslut", bredvid det allmänna universitetssjukhuset.

“Abortlagen är en del av alliansen mellan Patriarkatet och kapitalismen”

MADRID / FLAMMAN / Den 25 december 1936 antogs lagen om rätt till abort och den gav kvinnan rätt att bestämma fram till vecka 12. Det var under den Spanska Republiken och rätten till abort och abortlagen trädde i kraft från januari år 1937.
En annons affisch från Katalonien under Republiken som
informerar om rätten till legal abort.
Vad som är intressant ur ett historiskt perspektiv är det faktum att den Spanska Republikens abortlag var klart mer progressiv än lagen år 2010, som är den som är giltig i dag. Men när Franco och hans fascistiska allierade Hitler och Mussolini dränkte Republiken i blod, dränktes också denna vid den tiden unika abortlag och dröm för miljoner spanska kvinnor.
Under den 36 år långa Francodiktaturen (1939-1975) var abort totalförbjuden. Under den första hälften av 1970-talet, då regimen gick in på sina sista år, reste den spanska kvinnan till London när hon ville göra abort. Resebyråer specialiserade sig på dessa resor och erbjöd “resepaket” där allt inkluderades, underförstått logi, abort och resan som gick på en dag, tur och retur.
1976 beräknades mellan 200-400 spanska kvinnor ha avlidit i illegala aborter, enligt uppgift av Högsta Domstolen. Det finns inga uppgifter från andra år som befarades registrera höga dödssiffror. År 1986 genomfördes i Spanien 16206 aborter, en siffra som 2013 hade gått upp till 112,390 aborter.
– Det är en dödlig synd! – Det är ett brott!  – Det är mitt beslut!
 
Clara Alonso är en av den Förenade Vänsterns (IU) förgrundsgestalter i den feministiska kampen i Spanien. Vi träffar henne en solig dag i Madrids utkanter bara några månader efter att kongressens högermajoritet röstat ned ett förslag om att dra tillbaka det nya lagförslaget som ska begränsa aborträtten, ett förslag som till och med mött visst motstånd inom PP och författningsdomstolen.
Clara Alonso från den Förenade Vänstern (IU)
Men hon ser frågan om aborter i ett större perspektiv i den djupa ekonomiska och politiska kris som Spanien befinner sig i sedan 2008. Ropen hörs allt högre från högern om att kvinnan bör återerövra sitt moderskap och vara ett centrum i hemmet.
– Sambandet i krisen i alliansen mellan patriarkatet och kapitalismen har förstärkts och moderniserats. Det betyder att effekterna av krisen slår mycket hårdare mot kvinnan i alla sammanhang. Av de sex miljoner arbetslösa i mitt land är mer än hälften kvinnor. Införandet av deltid eller timanställning, som sker nu, slår mot kvinnorna.

Hon berättar om hur sjukvården har drabbats genom nedläggningar eller privatisering av sjukhus och äldrevård och det innebär att många av de gamla eller sjuka skickas hem där det är kvinnan som tar hand om den sjuke.
– Krisen och massarbetslösheten har också ökat antalet fall av interfamiljärt våld och de institutioner som tidigare omhändertog misshandlade kvinnor har i många fall lagts ner. Vad det i slutändan handlar om är hur de ska försämra livet för kvinnorna, antingen via våldet mot kvinnorna, lagförslaget om abort eller nedskärningarna inom den offentliga sektorn.
Hon menar att lagförslaget om abort är ett av de värsta uttrycken för “El Machismo”, alliansen mellan patriarkatet och kapitalismen. För det handlar inte bara om att rycka undan viktiga rättigheter för kvinnan utan själva skyddet för deras liv.
– Lagförslaget handlar i huvudsak om att revidera lagen från 2010. Den lagen ger kvinnan rätt att själv begära en abort fram till vecka 14 med hänvisning till vissa orsaker, men utan större inblandning från utomstående. I undantagsfall kan hon få abort fram till vecka 22 med hänvisning för med risk för moderns eller fostrets liv.
Rajoy och den katolska kyrkan var mycket kritiskt till lagen om abort från 2010 som infördes  av den socialdemokratiska Zapateroregeringen.
– Nu presenteras lagförslaget som ett Skydd för Moderskapet, vilket är ett paradigmskifte. Från en lag som borde handla om Rätt till sexualitet och reproduktion till en lag om Skydd för Moderskapet. Det är inte en återgång till år 2010 utan till tiden efter Franco, lagen från 1985, också en lag genomförd av PSOE.

I den grundlag som antogs 5 juli 1985, avkriminaliserades formellt abort av regeringen Felipe Gonzalez (s). Men abortlagen fortsatte att regleras under en brottsmålsparagaf. Abort tilläts fram till vecka 12 med hänvisning till tre orsaker: Allvarlig risk för den fysiska eller psykiska hälsan av den gravida kvinnan (förment terapeutiska), våldtäkt (kriminologi) och missbildningar. Enligt denna lag, kan kvinnan genomföra aborten i offentliga eller privata kliniker under de första 12 veckorna och i vissa extrema fall fram till vecka 22. I det andra och tredje fallet krävdes ett läkarintyg och i frågan om våldtäkt en polisanmälan.
– Rajoys lagförslag som fortfarande är under utarbetande är till och med än mer restriktivt än 1985 års lag. Abort kommer att lyda under en brottsmålsparagraf. Och kvinnan kan inte längre avbryta graviditeten om det finns en missbildning av fostret, säger Clara Alonso.
Varje abort måste godkännas av två olika läkare (det är nu bara en) som inte kan arbeta på kliniken där aborten utförs (idag är det möjligt). Efter det måste kvinnan vänta sju dagar där hon får information från den offentliga socialtjänsten om alternativ till abort att tänka” om du ska göra det eller inte.
Spanien blir en skamfläck år 2014 i Europa, menar vänsterledaren.
Text: Dick Emanuelsson
Foto: Mirian Emanuelsson