onsdag 3 september 2014

Spaniens kvinnor slår tillbaka mot förnedrande lagar

Pamplona, Baskien: Gure gorputza, gure erabakia som på baskiska betyder “Vår kropp, vårt beslut”. Foto: ahotsa info




Skydd för Moderskapet eller kvinnans rätt att bestämma över sin kropp?

Spaniens kvinnor slår tillbaka mot förnedrande lagar


Flammans Dick och Mirian Emanuelsson tar i detta reportage med oss till ett baskiskt kvinnokooperativ, träffar tre unga kvinnor i en bergstad intervjuar vänsterns Clara Alonso i Madrid. Den gemensamma kampen är att slå tillbaka nya abortlagar som för Spaniens kvinnor nästan betyder “tillbaka till Francodiktaturen”.

BASKIEN / MADRID / Det finns platser som för alltid sätter sig på hjärnbalken för sin otroliga skönhet. Dalen Basaburua i den autonoma baskiska provinsen Navarra är en sådan. Bergen med sina susande gröna skogar som omger dalen som nästan gränsar till Frankrike bara en timma till Biscayabukten. Det är ett okänt semestermål för svenskarna som far till Barcelona eller Madrid men sällan ger sig in i det som är verkliga pärlor i Spanien. Kommunen som också heter Basaburua styrs av det baskiska vänsterpartiet Bildu. Partiet godkändes med en röst övervikt av den spanska författningsdomstolen 2011 och blev, trots bara några månaders valkampanj det största partiet vad gäller antalet fullmäktigeledamöter, 1138 av totalt 4472 i de baskiska provinserna.

Delar av medlemmarna i kvinnokooperativet i restaurangen.
Det är lördagskväll och Flamman är inbjuden till en midnattsmiddag av borgmästaren Ricardo ´Ricky´ Arangoa. Stackars levern, säger Mirian som är naturterapeut. Levern arbetar mellan 1-3 på natten och kroppen ska helst inte konsumera något efter 8 på kvällen. Men i Spanien, där man äter både gott och mycket serveras middagen sällan innan 10 på kvällen.
I bottenvåningen på borgmästarens hus i byn Jauntsarats finns en liten restaurang och affärsbutik. Här är det kvinnokooperativet i Basaburua som sedan tre år håller i trådarna i det som utgör kommunens sociala referenspunkt. Kooperativet lyder under Kvinnoföreningen i Basaburuadalen.
I restaurangen finns en fotoutställning som beskriver den baskiska kvinnans ställning i historiska termer fram till dags dato då den kämpar för rätten till att bestämma över sin egen kropp, rätt till abort utan att den mäktiga katolska kyrkan ska lägga sig i.
– Många ansträngningar har lagts ner i arbetet med att skapa kooperativet och få affären och restaurangen på fötter, säger Mikaela Alizalde, en av de drivande i styrelsen.
– Enligt lagen måste affären hålla öppet varje dag året runt, från morgon till sent på kvällen. Och för det behövs det mycket folk som så klart kostar pengar i löner i en liten kommun som Basaburua med drygt 800 invånare, tillägger Inma Fernandez.
Inma och Mikaela, eldsjälar i kvinnokooperativet.
 
Hon är en ganadera, boskapsägare, som i politiska termer brukar vara extremt högerreaktionära. Men Inma är vänster och inte en boskapsägare av stora mått.
– Jag har en tjur och 20 kor som jag själv mjölkar varje morgon. Min man arbetar i Pamplona, 35 km härifrån och jag sköter gården, säger Inma med sina röda kinder och det blonda håret.
Basaburuadalen är en traditionell plats för boskapsskötsel där gårdarna är stora och där bristen på kvinnor har varit ett typiskt fenomen. Gården går i arv till den äldre sonen och så fortsätter det generation efter generation. De existerande kvinnorna förblev hemmafruar. Naturligtvis får det återverkningar på mentaliteten och synen på kvinnorna.
– De uppväxande kvinnorna, om de kunde, for till Pamplona för att studera eller för att arbeta och där förblev de. Här fanns det ingen framtid för dem om de verkligen ville förverkliga sig som kvinnor och som människa. Vad vi har fått här är många ensamma män med enorma hus, säger Inma, som alltså är raka motsatsen till prototypen av boskapsägare i Basaburuadalen. Men under de senare åren har många unga barnfamiljer flyttat in i kommunen.

En baskisk bondkvinna i Basaburuadalen.

Kvinnokooperativet, säger Mikaela, samlas framför allt inför stora aktiviteter. Då är det kanske 30 personer närvarande. På de andra mötena blir det färre kamrater. En kärngrupp på 4-5 kvinnor är de som driver på.
– Det är så typiskt för vi kvinnor är indragna i tusen uppgifter samtidigt, fortsätter Mikaela. För i Basaburuadalen finns det många organisationer och vi kvinnor deltar aktigt i dessa. Det är naturligtvis en framgång mot tidigare.
Hur ser männen på att kvinnorna organiserar sig, öppnar affär och restaurang, reser till olika städer i Baskien för att demonstrera eller göra uppvaktningar av myndigheter kring specifika kvinnofrågor? undrar Flamman.
– Nej, de ser inte det som en “intern fiende”. De hjälper oss med publicitet, banderoller med mera, säger Inma och Mikaela tillägger:
– För fyra år sedan då vi gjorde vår första årskalender var det lite gnäll. Ha! Bara kvinnor i en kalender, sa en del medan andra tyckte det var en bra idé i tron om att det bara skulle vara lättklädda damer i bild från dalen.

De skrattar vid minnet av den första kalendern där fotona över de kvinnor som var publicerade i kalendern kommenterades i en plats där alla, mer eller mindre, känner varandra.
– Men den togs emot mycket bra och vi distribuerade till alla hushåll i dalen. Målet var att göra kvinnan och allt som rör hennes vardag och drömmar synlig. Kalendern hänger uppe i alla hem och är ett synligt bevis för att vi existerar. Den är samtidigt en agenda där familjen gör sina noteringar för dagen eller veckan, säger Inma. 
Framsidan på årets kalender

– Vi skickade ut en förfrågan till organisationerna i dalen där vi bad om synpunkter om kvinnans deltagande och hur denna kunde förändras och förbättras. Nu är kalendern “normaliserad” och i slutet av året frågar folk med iver i rösten “när kommer Kalendern”?
Kalendern är en vacker samling av fotografier, månad för månad. De dåtida baskiska kvinnornas daliga kamp, flickor och barnskötare på daghem, flickor och kvinnor i den otroligt vackra naturen i denna del av Baskien, det enorma rika kulturutbudet som Baskien uppvisar i form av dans, musik och sång, jordbruket, kvinnoföreningens deltagande i massdemonstrationerna för att få hem de politiska fångarna som är utspridda över den övriga delen av den spanska staten eller vandringarna i de snöklädda bergen som omger Basaburuadalen.

Arbetet för Basaruadalens kvinnoförening är tufft. Kanske kvinnor mer än män inser att hjärnan och kroppen också behöver avkoppling.
– Vid ett möte med tusen frågor på dagordningen så var vi så uttröttade att vi beslutade att lägga allt åt sidan och resa till en badort vid kusten helgen därpå. Och så blev det och så är det numera var sjätte månad när vi reser till ett bestämt resmål. Det förstärker också samhörigheten mellan oss kvinnor i föreningen och dalens kvinnor, menar Inma.

Men i provinsen Navarra liksom i övriga Spanien finns den vad Mikaela och Inma kallar för den förhatliga lagstiftningen mot abort och ett nästan förnekande av kvinnans rättigheter. Den ärkereaktionära strömningen inom den katolska kyrkan Opus Dei, har starkt inflytande i Navarraprovinsen men inom de högre samhällsklasserna.
Och det handlar inte bara om ett försök att “föra kvinnans rättigheter tillbaka till stenåldern”, som Mikaela uttrycker det, utan i all sin cynism både stödja den privatiserade hälsovården som att ge den möjlighet att tjäna pengar på kvinnans begränsade rätt till abort.
– Det genomfördes sammanlagt 844 aborter år 2011 i Navarraprovinsen. Aborterna utfördes till 99,64 % på privata sjukhus eller kliniker, bara i tre fall på ett offentligt sjukhus. Men den offentliga informationen ansvarade till 86,37 % av allmänna inrättningar, berättar Mikaela och skisserar hur statistiken över aborten ser ut i denna del av Spanien:
Antalet graviditetsveckor:
  • 8 eller färre: 68,95 %.
  • 9-12 veckor: 18,83 %.
  • Från 12 veckor: 12,20 %.
Motiv för abort:
  • På begäran av kvinnan: 767 fall eller 90,87 %.
  • Allvarlig risk för liv eller hälsa av den gravida kvinnan: 3,43%
  • Risk för allvarliga fostermissbildningar: 5,094%.
Metod för ingripande:
  • Kirurgisk metod: 46,90%.
  • Farmakologisk metod: 52,56%
Inma och Mikaela, Laura och alla de andra kvinnorna i Basaburuadalen har under de senaste åren väckt medvetandet på framför allt många kvinnor som dragits in i kampen för ett verkligt människovärde och som kvinnor med lika rättigheter som männen. Och att det inte är tomma ord, det blir vi medvetna om strax innan midnatt då vi efter flera hemmatillverkade Pacharan (slånbärslikör) går uppför tre trappor in i matsalen där borgmästaren och hans närmaste har tillagat en bastant bönsoppa med rejäla fläsktärningar som sedan följs av “huvudrätten” som är kyckling kokat i olivolja.
– Oh, vad gott! säger Mirian, men aj, aj, aj för levern som ska börja jobba när som helst!
– Ingen fara, säger borgmästaren och häller upp mer Pacharan.

Kvinnokooperativets olika aktiviteter stärker gemenskapen mellan kvinnorna.

Biskopen i San Sebastian (Donostia), den näst största staden i Baskien, José Ignacio Munilla tillhör den kretsen av prelater som går i bräschen för att slå sönder den rätt till abort som till och med Partido Popular-regeringen Mariano Rajoy föreslår. Munilla vill inte se ett enda undantag som kan ge kvinnan rätt till abort, varken våldtäkt eller deformationer av fostret, som han sa i en intervju med El País den 5 mars i år, alldeles i anslutning till debatten i den spanska kongressen.
El obispo de San Sebastián, José Ignacio Munilla, en la diócesis guipuzcoana. | J. García Koch
Biskop José Ignacio Munilla

– Man kan inte åberopa kvinnans rätt att bestämma eftersom det finns många kvinnor som aborterar under tryck av sin man, sin familj eller sin arbetsgivare.
Han beklagar att “samhället har anpassat sig till abort” och han påminner om att “i försvaret av livet kan det inte finnas några undantag. I frågan om våldtäkt menar biskopen att “man kan inte rättfärdiga en orättvisa med en annan, och i ett sådant fall kan utvägen bli en adoption, som Moder Teresa i Calcutta gjorde.

Vi reser till den lilla staden Arrasate (på spanska Mondragon) med 22.000 invånare i provinsen Gipuzkoa. Där träffar Flamman de tre unga kvinnorna Anaia Etxabe, Garazi Beclatse Barberan och Itsaso Ruiz. De har precis kommit tillbaka från ett läger med 1200 ungdomar som arrangerats av ungdomsförbundet Ernai, som på baskiska betyder det scoutliknande Uppmärksam och Vaken, men som är allt annat än scoutmässigt politiskt.
Ernai bildades så sent som 2 mars 2013 och är formellt fristående men ses som ett ungdomsförbund till det baskiska vänsterpartiet Sortu,. Det anklagas i sin tur av högern för att vara det olagligförklarade Batasunas efterträdare. På baskiska betyder Sortu Födas, Uppstå och Skapa. Både Sortu och Ernai har som politiskt mål ett självständigt socialistisk Baskien.
– Många unga kvinnor är anslutna till Ernai, säger Itsaso, 19 år. Majoriteten av medlemmarna i Arrasate är kvinnor och det beror kanske på att vi har inlett ett feministiskt projekt för att skapa förutsättningar för ett feministiskt samhälle, lägger hon till.
Anaia Etxabe, Itsaso Ruiz och Garazi Beclatse Barberan.

De tre är samstämmiga i att den baskiska kvinnan i dag är mycket mer politiskt vaken och intresserad av att organisera sig och slåss för sina intressen och rättigheter.
– Vi ser hur kvinnan deltar mycket mer aktivt än tidigare. Ernais arbetssätt och stadgar stimulerar de unga kvinnorna att kämpa för sina intressen genom att föra fram dem till positioner inom organisationen, ge dem skolning som en rörelse som säger sig vara revolutionär, socialistisk och feministisk måste göra för att uppfylla sin historiska roll för att ge både man och kvinna en plats i denna kamp, understryker Anaia, 18 år.
Hur reagerar den baskiska och spanska ungdomen inför den djupa ekonomiska krisen där 54,5 procent av ungdomen i Spanien står utan ett arbete eller möjlighet att studera, där 700.000 ungdomar med hög utbildning har tvingats utomlands för att finna ett arbete? undrar Flamman.
– Krisen i världen för kapitalismen drabbar också oss oerhört hårt, i synnerhet ungdomen. Trots att många ungdomar har fått en bra och lång utbildning står vi oss slätt när krisen slår till med full kraft. Men för oss i Baskien står det klart att vägen handlar om en befrielse och en egen stat som är Euskal Herria (Baskien). En egen stat ger oss mer instrument att forma oss som personer och utarbeta nya alternativ för de gamla som kapitalismen har tillämpat är utlevade, understryker Garazi.
– Vi måste rulla tillbaka modellen som har privatiserat så mycket, till exempel skapa universitet av folket och för folket, lägger Anaia till.


Jag frågar dem hur de känner sig inför det faktum att Rajoy vill frånta dem rätten att bestämma över sin egen kropp just i den ålder då fertiliteten är som störst och i stället vara deras “beskyddare” för deras “moderskap”?
Ögonen mörknar.
– Han vill föra oss tillbaka till stenåldern eller åtminstone till 1985 och upphäva alla de erövringar kvinnor har gjort i hård kamp, både i Baskien som i den spanska staten, säger Itsaso. Ingen ska komma och säga att han bestämmer över våra kroppar.
Går baskiska och kvinnor i Spanien i allians för att bekämpa ett lagförslag som drabbar alla kvinnor?
– Vi deltar i ett gemensamt arbete med andra feministiska och ungdomsrörelser från andra delar av Spanien där vi skapar nätverk och band för att slå vakt om och bredda ungdomars och kvinnors rättigheter och där är frågan om aborten högst aktuell just nu.
Video, intervju med Mikaela och Inma:
http://youtu.be/iueiXfmzWYM?list=PLC683E4C625F02F0A


I Pamplona och över hela den spanska statens territorium har tiotusentals kvinnor och män gått ut i stora demonstrationer i försvaret av rätten till abort. På bilden har en stor banderoll hängts upp med texten: "Vår kropp, vårt beslut", bredvid det allmänna universitetssjukhuset.

“Abortlagen är en del av alliansen mellan Patriarkatet och kapitalismen”

MADRID / FLAMMAN / Den 25 december 1936 antogs lagen om rätt till abort och den gav kvinnan rätt att bestämma fram till vecka 12. Det var under den Spanska Republiken och rätten till abort och abortlagen trädde i kraft från januari år 1937.
En annons affisch från Katalonien under Republiken som
informerar om rätten till legal abort.
Vad som är intressant ur ett historiskt perspektiv är det faktum att den Spanska Republikens abortlag var klart mer progressiv än lagen år 2010, som är den som är giltig i dag. Men när Franco och hans fascistiska allierade Hitler och Mussolini dränkte Republiken i blod, dränktes också denna vid den tiden unika abortlag och dröm för miljoner spanska kvinnor.
Under den 36 år långa Francodiktaturen (1939-1975) var abort totalförbjuden. Under den första hälften av 1970-talet, då regimen gick in på sina sista år, reste den spanska kvinnan till London när hon ville göra abort. Resebyråer specialiserade sig på dessa resor och erbjöd “resepaket” där allt inkluderades, underförstått logi, abort och resan som gick på en dag, tur och retur.
1976 beräknades mellan 200-400 spanska kvinnor ha avlidit i illegala aborter, enligt uppgift av Högsta Domstolen. Det finns inga uppgifter från andra år som befarades registrera höga dödssiffror. År 1986 genomfördes i Spanien 16206 aborter, en siffra som 2013 hade gått upp till 112,390 aborter.
– Det är en dödlig synd! – Det är ett brott!  – Det är mitt beslut!
 
Clara Alonso är en av den Förenade Vänsterns (IU) förgrundsgestalter i den feministiska kampen i Spanien. Vi träffar henne en solig dag i Madrids utkanter bara några månader efter att kongressens högermajoritet röstat ned ett förslag om att dra tillbaka det nya lagförslaget som ska begränsa aborträtten, ett förslag som till och med mött visst motstånd inom PP och författningsdomstolen.
Clara Alonso från den Förenade Vänstern (IU)
Men hon ser frågan om aborter i ett större perspektiv i den djupa ekonomiska och politiska kris som Spanien befinner sig i sedan 2008. Ropen hörs allt högre från högern om att kvinnan bör återerövra sitt moderskap och vara ett centrum i hemmet.
– Sambandet i krisen i alliansen mellan patriarkatet och kapitalismen har förstärkts och moderniserats. Det betyder att effekterna av krisen slår mycket hårdare mot kvinnan i alla sammanhang. Av de sex miljoner arbetslösa i mitt land är mer än hälften kvinnor. Införandet av deltid eller timanställning, som sker nu, slår mot kvinnorna.

Hon berättar om hur sjukvården har drabbats genom nedläggningar eller privatisering av sjukhus och äldrevård och det innebär att många av de gamla eller sjuka skickas hem där det är kvinnan som tar hand om den sjuke.
– Krisen och massarbetslösheten har också ökat antalet fall av interfamiljärt våld och de institutioner som tidigare omhändertog misshandlade kvinnor har i många fall lagts ner. Vad det i slutändan handlar om är hur de ska försämra livet för kvinnorna, antingen via våldet mot kvinnorna, lagförslaget om abort eller nedskärningarna inom den offentliga sektorn.
Hon menar att lagförslaget om abort är ett av de värsta uttrycken för “El Machismo”, alliansen mellan patriarkatet och kapitalismen. För det handlar inte bara om att rycka undan viktiga rättigheter för kvinnan utan själva skyddet för deras liv.
– Lagförslaget handlar i huvudsak om att revidera lagen från 2010. Den lagen ger kvinnan rätt att själv begära en abort fram till vecka 14 med hänvisning till vissa orsaker, men utan större inblandning från utomstående. I undantagsfall kan hon få abort fram till vecka 22 med hänvisning för med risk för moderns eller fostrets liv.
Rajoy och den katolska kyrkan var mycket kritiskt till lagen om abort från 2010 som infördes  av den socialdemokratiska Zapateroregeringen.
– Nu presenteras lagförslaget som ett Skydd för Moderskapet, vilket är ett paradigmskifte. Från en lag som borde handla om Rätt till sexualitet och reproduktion till en lag om Skydd för Moderskapet. Det är inte en återgång till år 2010 utan till tiden efter Franco, lagen från 1985, också en lag genomförd av PSOE.

I den grundlag som antogs 5 juli 1985, avkriminaliserades formellt abort av regeringen Felipe Gonzalez (s). Men abortlagen fortsatte att regleras under en brottsmålsparagaf. Abort tilläts fram till vecka 12 med hänvisning till tre orsaker: Allvarlig risk för den fysiska eller psykiska hälsan av den gravida kvinnan (förment terapeutiska), våldtäkt (kriminologi) och missbildningar. Enligt denna lag, kan kvinnan genomföra aborten i offentliga eller privata kliniker under de första 12 veckorna och i vissa extrema fall fram till vecka 22. I det andra och tredje fallet krävdes ett läkarintyg och i frågan om våldtäkt en polisanmälan.
– Rajoys lagförslag som fortfarande är under utarbetande är till och med än mer restriktivt än 1985 års lag. Abort kommer att lyda under en brottsmålsparagraf. Och kvinnan kan inte längre avbryta graviditeten om det finns en missbildning av fostret, säger Clara Alonso.
Varje abort måste godkännas av två olika läkare (det är nu bara en) som inte kan arbeta på kliniken där aborten utförs (idag är det möjligt). Efter det måste kvinnan vänta sju dagar där hon får information från den offentliga socialtjänsten om alternativ till abort att tänka” om du ska göra det eller inte.
Spanien blir en skamfläck år 2014 i Europa, menar vänsterledaren.
Text: Dick Emanuelsson
Foto: Mirian Emanuelsson

måndag 2 juni 2014

FLAMMAN I SPANIEN (II) “Arbetsplatsen är inte till salu, den ska försvaras”!



I annonser och i pressen saluförs Coca Cola som “Den lyckliga fabriken”. Den har till och med “Ett Universitet av Lycka”
“Drick Coca Cola och upplev känslan av att dööööööööö”!(Arbetare på Coca Cola).

FLAMMAN I SPANIEN (II)

“Arbetsplatsen är inte till salu, den ska försvaras”!


I det andra reportaget från Spanien rapporterar Flammans Dick och Mirian Emanuelsson om den fyra månader långa strejken på Coca Cola utanför Madrid och hur kapitalet flyttar produktionen från Katalonien till Polen. Pensionärerna tvingas ta emot bostadslösa söner, döttrar och barnbarn som förlorat sina hem till bankerna.

FLAMMAN / FUENLABRADA /”Om inte Madrid producerar så konsumerar inte Madrid heller”.
Det är mottot hos de 236 strejkande i Fuenlabrada, en förstad till Madrid. För om arbetarna kastas ut på gatan i Madridregionens enda tappningsanläggning för Coca Cola, då ska det heller inte konsumeras några Coca Cola i Madrid, resonerade arbetarna och uppmanade i januari spanjorerna till att bojkotta USA-drycken.
Det är andra gator och torg i Fuenlabrada än vid Plaza Mayor eller Pradomuséet. Här bor de vanliga arbetande och arbetslösa spanjorerna som känner slagen av den kapitalistiska krisen, säger Leandro Pulido medan han svänger av till parkeringsplatsen och infarten till en av portarna till den 255.000 kvadratmeter stora tappningsanläggningen för Coca Cola. Husen som omger Coca Colas jätteanläggning är typiska prefabricerade förortshus, billiga i produktion som ser sjangserade ut efter några år och svinkalla i den isande madridvintern. En plats för arbetaren att vila upp och reproducera sig, som den raka kapitaliska logiken stipulerar.

Leandro är en av eldsjälarna i den utdragna generalstrejken som arbetarna på Coca Cola i Fuenlabrada utkämpar sedan januari månad. Då kom beskedet om att Coca-Cola Iberian Partners, tappningsföretaget som på licens framställer den svarta USA-drycken i Spanien vill stänga fyra av sina elva anläggningar i Spanien. Beskedet framkallade starka reaktioner bland de drabbade. Tre landsorganisationer, UGT (s), Arbetarkommissionerna, CCOO, (kommunistpartiet) och USO som organiserar fackföreningarna på de elva anläggningarna, mobiliserade sina medlemmar i en gemensam kamp. Men partitillhörigheten avgör oftast måttet på stridsberedskap och kvar på barrikaderna står arbetarna i Fuenlabrada, anslutna till arbetarkommissionerna. Företaget har kallat en efter en av arbetarna till individuella samtal för att de ska acceptera förtidspension, förflyttningar eller avgångsvederlag.
Trots att det är i slutet av april är det rejält kallt och blåsigt när Flamman anländer till huvudporten för Coca Colas anläggning. En omvänd oljetunna fungerar som en öppen kamin med vedträn som gnistrar till av eldkolen. Det är här som strejkkommittén har sin “camp”. Den håller vakt för att inte bolaget ska föra ut material eller maskiner och transportera det till andra anläggningar i Spanien.

Här stod den spanska Förenade Vänsterns (IU) ledamot i EU-parlamentet, Willy Meyer den 28 februari när polisen beskyddade tio av företagets långtradare som ville köra ut fullastade från fabriksområdet. Bredvid honom stod hundratals vredgade arbetare. Långtradarna fick vänta flera timmar innan polisen avhyste arbetarna.
– Långtradarna får allt vänta! Vi rör oss inte ur fläcken tills jag, i egenskap av EU-deputerad har avslutat mina uppgifter här, sa Meyer till poliserna som nervöst kramade sina batonger i väntan på befälets order att panga på arbetarna.
Och Meyer underströk inför arbetarna och den anländande pressen att “vi kommer att göra allt som står till vårt förfogande för att undvika en stängning av denna anläggning.
Leonardo menar att det räckte med ett enda telefonsamtal från företagsledningen för att antiterroristpolisen skulle anlända och rensa bort barrikader i stället för att invänta ett domstolsbeslut. Som när det kom i slutet av april kritiserade beslutet att tillåta att långtradarna att föra ut material. Domstolen ansåg, som en livets ironi, att det var strejkbryteri.

Fårade och ärrade ansikten. En efter en svarar männen som står med banderollen med texten “NEJ TILL STÄNGNING AV FABRIKERNA” på frågan om hur många år de har producerat Coca Cola inne på anläggningen: 14 år, 27, 22, 12, 37, 29, 37, 13, 27, 17, 14, 24, 15, 33, 15, 36 och 15 år.
Det handlar i flera fall om arbetare som gett två generationer av sina liv till Coca Cola. Men USA-jätten tvättar rent sitt sociala ansvar genom att ´outsorca´ produktionen till sina underbolag och behåller bara en kärnverksamhet. Underbolagen kontrolleras ofta också av direktörerna i Atlanta via ett korsvist ägande. I kristider går huvudbolaget alltid fritt från ansvar.
– Bakgrunden till stängningen är ett projekt från Coca Cola i Atlanta som de kallar “20-20”. Det ska ge fördubblade vinster. Vägen går via att stänga fabriker, avskeda arbetare med tillsvidareanställningar. I centrala Spanien, där det konsumeras mest i både Spanien och Europa, ersätts de fast anställda med tidlönare som arbetar under mycket prekära arbetsförhållanden, säger Marcelo Alvarez, ordförande för det lokala facket i Fuenlabrada, till Flamman.
På plywoodskivorna som är strejkkommitténs och arbetarnas hopsnickrade högkvarter, talar affischerna sitt tydliga språk; “Arbetsplatsen är inte till salu, den ska Försvaras”!

Och vad de 236 arbetarna, som hotas av avsked för att de vägrar underkasta sig företagets förslag till förflyttning till andra regioner i Spanien försvarar, är egentligen vad alla världens fackföreningar slåss för och kräver; lagar om anställningsskydd, arbete med kvalité och grundläggande fackliga, sociala och ekonomiska rättigheter. Det lokala facket på Fuenlabrada har länge varit en vagel i ögat på Coca Cola eftersom arbetarna är väl organiserade och politiskt medvetna och som har uppnått de kanske bästa lokala fackliga avtalen av facken på de elva tappningsanläggningarna i Spanien. Därför är det egentligen ingen överraskning, säger den lokale fackledaren, att Fuenlabrada omedelbart kom i blickpunkten för “rekonstruktörerna” när Coca Cola presenterade sin plan för att stänga fyra av de elva anläggningarna i landet.
Egentligen är det helt ologiskt beslut med tanke på att det inte finns en Coca Colaanläggning i närheten av Madrid. De tre andra anläggningar som planeras för stängning har andra anläggningar i närheten. Men inte Fuenlabrada. I Madridregionen finns det sex miljoner invånare. . .
– Kollektivavtalet här i Fuenlabrada är ett av de bästa på den Iberiska halvön (Spanien och Portugal). Vi har till exempel pensionsfonder som arbetarna på andra tappningsanläggningar inte har. Med all sannolikhet tycker toppdirektörerna i Coca Cola att avtalen är för dyra. Men vi ser inte stängningen av Coca Cola som en ekonomisk eller en lönefråga utan som politisk. Fuenlabrada representerar den högsta produktiviteten och är en av Coca Colas största tappningsanläggningar i Europa och vi anser, att när det inte finns en verklig ekonomisk förklaring till varför de vill stänga, så finns det andra orsaker, understryker Marcelo.

I Spanien går det nu sex miljoner människor arbetslösa. Siffran förskräcker och representerar mer än vad Sverige kan uppvisa i antal människor i arbetsför ålder. Med andra ord ett gigantiskt slöseri av mänskliga resurser.
Krisen utnyttjas hänsynslöst av det industriella storkapitalet i allians med det spekulativa finanskapitalet. De redovisar i dag miljardvinster mitt i en ekonomisk kris som slår hänsynslöst mot flertalet spanjorer, hävdar fackledaren. Ett typiskt sätt är att avskeda arbetarna för att, som i Coca Colas fall, ersätta större delen av dem som har värdiga kollektivavtal med spanjorer som fått anställning hos underentreprenörer till löner och arbetsförhållanden som är extremt dåliga.
– Fuenlabrada är den anläggning som Coca Cola har investerat mest i av de elva anläggningarna. Den är toppmodern med ny teknologi. Därför finns det ingen logik i att företagsledningen vill stänga den.

Högerregeringen Mariano Rajoys svar på krisen är införandet av en arbetsmarknadsreform som fått stöd av socialistpartiet.
– Fasta tillsvidareanställningar med bra kvalité ersätts av tillfälliga anställningar med brutala lönesänkningar utan några som helst rättigheter, säger Coca Colafackets ledare.
Coca Cola har utnyttjat det faktum att de lokala fackklubbarna tillhör olika landsorganisationer. Medan motparten är helt enad är arbetarfronten splittrad, vilket utnyttjas av Coca Cola, säger Alvarado.
– Kanske flertalet av arbetarna, till skillnad mot arbetsgivarna, ser frågan alltför kortsiktigt. Splittringen reducerar kraften hos arbetarklassen för våra rättigheter. Vi vet att Coca Colas “Plan 20-20” handlar om att skapa tre mega-anläggningar på den Iberiska halvön och att denna plan också kommer att drabba UGT:s medlemmar och lokala fack. Det vi ser hos UGT är ett kortsiktigt egoistiskt tänkande.
Men de strejkande arbetarna på Coca Colas anläggning i Madridregionen har mött och fått en enorm solidaritet, både i Spanien som internationellt, uppger Marcelo.
– Coca Cola är kanske det transnationella företag i världen som investerar mest i marknadsföring av sina produkter. I annonser och i pressen saluförs Coca Cola som “Den lyckliga fabriken”. Den har till och med “Ett Universitet av Lycka”, en marknadsföring där märket associeras med lyckan. Vi vet inpå kroppen att det är mycket långt från verkligheten. Och det är inte bara de avskedade arbetarna som drabbas utan hela samhället.

Vad bör den spanska arbetarklassen och folkrörelsen i största allmänhet göra för att besvara högerregeringens arbetarfientliga politik? frågar jag den unge fackföreningsledaren.
– Arbetarklassen bör först och främst bli medveten om sin styrka den förfogar över. Men även konsumenten. Väljaren röstar med flera års mellanrum medan konsumenten gör sitt val varje dag. Han eller hon bör ställa sig frågan vad företaget representerar som erbjuder konsumenten en vara? Hur behandlas arbetarna på det företaget som saluför sina produkter i affären? Därför har vi från första början av den här konflikten uppmanat konsumenten att bojkotta Coca Cola för att ge konsumenten den verkliga bilden vad Coca Cola representerar. Inte företaget Coca Cola som medierna visar upp utan företaget som inte vill ha några fackföreningar på sina anläggningar och som behandlar sina anställda och samhället i stort mycket illa. Kampen är inte enkel, för på andra sidan bordet har vi ett företag som förfogar över enorma kapitalresurser som köper regeringar och medier.
Arbetarna fnyser åt talet om att “vi har levt över våra tillgångar”. Vems tillgångar? frågar arbetarna Flamman har framför sig. Vilka och vems aktieutdelningar? I vems intresse ska dessa aktieutdelningar ökas varje på bekostnad av vårt anletes svett?
– Vi åser en allmän nedläggning och likvidering av Spaniens industrisektor. I det långa loppet tjänar inte ens dessa kapitalistiska företagsgrupper på att den överväldigande folkmajoriteten i Spanien inte har någon köpkraft kvar, för då finns det inget att konsumera för. Glöm inte att det är ur produktionen som rikedomarna tas, säger Leonardo Pulido medan hans vita skägg spretar åt alla håll av vinden.

Den 22 mars i år registrerades som ett historiskt datum. Två miljoner arbetare visade sitt förakt för den spanska högerregeringens politik. Men medierna, säger Marcelo, visade till 95 procent bilder och filmsekvenser från vandaler som avslöjades som infiltrerade polisprovokatörer.
– Medierna visar bilder på fyra provokatörer för de vill inte förmedla en unik händelse där två miljoner människor protesterar och intar Madrid. Det är det politiska urvalet medierna gör för att avleda debatten från dess verkliga innehåll, den djupa ekonomiska krisen som visar att deras “enda modell och väg” har havererat, sammanfattar Arbetarkommissionernas lokale representant.
Bakom och bredvid honom höjer kamraterna den knutna näven och skanderar: “Ni un Paso Atrás! No al Cierre”! Inte ett enda steg tillbaka! Nej till nedläggning!

Felipe Alba är pensionär och bosatt i Barcelona, Katalonien. Flamman träffar honom på självaste 1 maj när han och pensionärsorganisationen han tillhör ska demonstrera och visa Rajoy att även pensionärerna är på stridsstigen.
– Vi är indignerade för regeringen har under det senaste året minskat pensionerna, höjt skatterna, elen och vatten. Nu de påstår de lögnaktigt att de 0,25 procent de har höjt pensionerna med i år är vi kompenserade för de senaste årens bortfall i köpkraft. Mediciner, sjukhusbesök och alla de nödvändiga en pensionär behöver har chockhöjts. Därför är vi ute på Barcelonas gator och visar vårt avståndstagande för denna folkfientliga politik.
I krisens spår är pensionärerna ändå inte lika dramatiskt utsatta som de som förlorar både arbeten som bostad. Men just de som förlorar sin bostad har inget annat val än. . . att flytta hem till mamma och pappa, mormor eller farfar.
– Pensionärerna tvingas att vara solidariska sina våra barn och barnbarn, inte bara de som flyttar hem till oss utan även de som fortfarande har kvar sin bostad men inte har arbete och kanske bara en usel a-kasseersättning.
De nio miljoner pensionärer som finns i Spanien har under sitt yrkesverksamma liv betalt skatt för en trygg ålderdom. Men de vanliga pensionärerna ser i dag med fasa mot framtiden, säger Felipe Alba.
– Två miljoner familjer har i praktiken ingen lagstadgad pension. Det är en ohållbar situation vi befinner oss i. Om alla de sex miljonerna arbetslösa och pensionärer utan pension hade varit ute på gatorna i dag 1 maj, hade den här regeringen inte suttit många dagar kvar vid makten. Politikerna och bankirerna är de som är ansvariga för krisen och det är de som ska betala den, inte arbetarna.

Tapio Kolunsarka, en finländare med foto och namn på en banderoll i Barcelona, hur stämmer det ihop?
– UPM (f.d. Botnia) är det näst största företaget i Europa inom tidskriftspapper och cellulosa och bland de största i världen. Den 24 april i år fick vi beskedet att företagsledningen vill sparka 86 arbetare och flytta produktionen till Polen där arbetskraften är billigare. Dessa “Hijos de puta” (horungar på spanska), förbannade spekulanter, säger indignerat Jose Maria Lopez, ordförande för den lokala Pappersklubben på Botnia i Katalonien.
Hans vrede är riktad mot Tapio Kolunsarka, vice styrelseordförande i UPM som har lett förhandlingarna i det företag som leds av Björn Wahlroos. Trots att arbetarna i UPM 2013 skapade vinster till ett värde av 330 miljoner euros, nästan tre miljarder kronor, är inte företagsledningen nöjd. De polska arbetarna ska nu lyfta vinstnivån ytterligare.
Klubbordföranden pekar på bilden av Tapio Kolunsarka.
– Han har ljugit för oss sedan lång tid. Vår anläggning är produktiv, effektiv och mycket räntabel. Trots det räcker inte vinsthungern utan de flyttar till Polen för att få ut maximal vinst. Kostnaderna för en arbetare i Polen är 73 procent lägre än i Spanien där arbetskostnaden totalt är 24 euros per timme. I Polen är den 7,90 euros. Varken den spanska regeringen i Madrid eller den provinsiella i Katalonien har uttalat sig. De borde inte tillåta detta barbari!
– Våra krav är 0 avsked. Och vår kamp är gemensam med de 36 finska kamraterna i Tammerfors som också varslades om avsked samma dag som vi och med samma argument; produktionen i Finland är för dyr och flyttas till Polen. Kapitalet har inga gränser och vi arbetare måste begripa det och agera därefter.

Över 400 arbetare på tyska Bosch´s fabrik i Castellet i Katalonien hänger också i luften. Manuel Suero är klubbordförande.
– Vi är mycket oroade över framtiden för Bosch har meddelat att de vill sälja fabriken. Vi är avtalslösa sedan två år och vill att denna ovissa situation går till en lösning.
Som i fallet med UPM anser de tyska ägarna att arbetskraften i Östeuropa är att föredra eftersom den är fyra gånger billigare.
– De tittar mot Ungern och Serbien. Vad vi ser i Spanien i dag är en dramatisk avindustrialisering. Och i vår region är det få industrier som återstår. Dessvärre har vi en regering som mer ser till de utländska transnationella intressena än till arbetet, som är basen för den materiella välfärden.

måndag 26 maj 2014

I Baskien vinner vänstern EU-valet. Vänstervindar i övriga Spanien



I Spanien blev valet en katastrof för PSOE och PP som var och en förlorade 2,5 miljoner röster. Den ”Pluralistiska Vänstern”, med den Förenade Vänstern, kommunistpartiet och Arbetarkommissionerna som kärna, gjorde ett sensationellt bra val. Koalitionen fick tio procent eller nära 1,6 miljoner röster totalt och ökade från ett till sex mandat.
Den nya lösligt sammansatta vänsterrörelsen Podemos, som centreras kring en populär TV-journalist, fick 1,2 miljoner röster och fem mandat, en jättesensation eftersom partiet bara har fyra månaders existens. Podemos har samlat många ungdomar och ekonomiskt hård drabbade medelklass.
Den baskiska vänstern fortsätter vinna politisk terräng och erkännande i Baskien. EH Bildu, som omfattar en koalition av flera baskiska vänsterpartier segrade i Baskien med 324.500 röster. Journalisten Josu Juaristi, f.d. chefredaktör för dagstidningen Gara, kan nu ta plats i EU-parlamentet för Bildu.
– Vi är den främsta politiska kraften i Baskien och med 325.000 röster drar vi till EU-parlamentet. Vi står över de partier som inte ens ville höras tala om oss men nu är vi där och de kommer att bli tvungna att lyssna på oss, sa Juaristi vid midnatt i söndags.
Bildu ingår i en nationell koalition tillsammans med flera andra självständighetsgrupperingar Galicien, Kanarieöarna med flera regioner i Spanien.
Dick Emanuelsson